Det jag berättar nu har jag inte kunnat knysta ett ljud om under de senaste fem åren. Låt mig förklara varför.
Då min dotter var tre år (2011) bestämde jag och min sambo Tuomas oss för att skaffa ett större boende. Vi hittade ett hus i Esbo, ett stort drömhus med snygga arkitektiska lösningar och tjugo äppelträd på gården. Livet lekte, jag var gravid med barn nr.2 och allt var pretty fine and dandy. Huset visade sig dock ganska snart efter inflyttning vara mögelskadat.


Då min son var två veckor gammal (2012) hamnade vi flytta ut utan någonstans att ta vägen. Vi åkte hem till mina föräldrar i Vasa och försökte häva köpet utan resultat. Efter otaliga medlingsförsök var till sist vårt enda alternativ att gå den rättsliga vägen.
För att komprimera en vääääldigt lång och komplicerad historia till några meningar kan jag berätta att vi 2015 vann fallet i tingsrätten – en dom säljarna överklagade till hovrätten. 2016 vann vi dock även där men det var först förra veckan som vi äntligen även i praktiken fick köpet hävt och ersättning för de hisnande summor vi lagt ut på detta.
Många vänner har under årens lopp frågat mig hur jag orkat leva med detta. Orkat och orkat…tja, jag har tammefan inte haft något val.
Att leva som ensamstående förälder, juggla jobb, dagishämtningar, sjuka barn och ett någolunda skapligt socialt liv har inte varit nån piknik. Jag har gråtit i dagistamburar, ältat med vänner och familj, diskuterat med månen om alla möjliga scenarion. Våndats. Dagligen. Satt ena tassen framför den andra. Om jag lärt mig något så är det att not to sweat the small stuff.
Alla sömnlösa nätter, alla tårar och all obeskrivlig angst och ovisshet under de senaste fem åren kan inga pengar ersätta men det ger mig tröst att rättvisan segrar till slut. Och att man fixar mer än man tror, på sätt eller annat.
Kan man simultant ta sig igenom småbarnsåren, en separation och två rättegångar där hela ens framtid står på spel så klarar man det mesta. Keep your head up. ❤