Det stora samtalsämnet på min kära arbetsplats Yle denna vecka har varit den militärövning som pågår på området. Man blir såklart överumplad och förvånad då man kommer till jobbet och soldater i stormutrustning och maskingevär vill se passerkort men samtidigt så var de väldigt sympatiska killar. Det är trots allt lyckligtvis fråga om en endast övning som tillåter ett trevligt bemötande.

Tanken som slår mig hårdast är att vi är sååå otroligt lyckligt lottade i Finland då närvaron av dessa figurer inte är en del av vår vardag. För vissa är detta en realitet. Låtom oss vara glada över att vi och dessa unga män nästa vecka är tillbaka och käkar munkar på lunchrestaurangen eller någon brigad och inte ligger i en hög bakom stugan.

Då vi flyttade bort från mögelhuset var min son Uno två veckor gammal. I sommar fyller han fem. Efter alla år av ovisshet kan jag idag med glädje berätta att jag köpt oss ett riktigt eget hem. ❤

Det tog ett tag att smälta det historiska som hänt under de senaste åren. För att fira tog jag och mina kompis Anna oss en tripp till Barcelona. Som de utarbetade småbarnsmammor vi är koncentrerade vi oss mest på att gå runt, äta, dricka och shoppa. Som balsam för själen!



Extra lyxigt var att jag efter 3-dagarstrippen hade ytterligare två dagar ledigt under vilka jag passade på att gå på Bruno Mars-konserten med min kära vän och kollega Jukka. (Vill du läsa vad jag tyckte om konserten kan du göra det HÄR.) Tragiskt dock att själva konsertbesökarfenomenet fick en så sorglig klang några timmar senare. Ofattbart.

Det jag berättar nu har jag inte kunnat knysta ett ljud om under de senaste fem åren. Låt mig förklara varför.

Då min dotter var tre år (2011) bestämde jag och min sambo Tuomas oss för att skaffa ett större boende. Vi hittade ett hus i Esbo, ett stort drömhus med snygga arkitektiska lösningar och tjugo äppelträd på gården. Livet lekte, jag var gravid med barn nr.2 och allt var pretty fine and dandy. Huset visade sig dock ganska snart efter inflyttning vara mögelskadat.

Då min son var två veckor gammal (2012) hamnade vi flytta ut utan någonstans att ta vägen. Vi åkte hem till mina föräldrar i Vasa och försökte häva köpet utan resultat. Efter otaliga medlingsförsök var till sist vårt enda alternativ att gå den rättsliga vägen.

För att komprimera en vääääldigt lång och komplicerad historia till några meningar kan jag berätta att vi 2015 vann fallet i tingsrätten – en dom säljarna överklagade till hovrätten. 2016 vann vi dock även där men det var först förra veckan som vi äntligen även i praktiken fick köpet hävt och ersättning för de hisnande summor vi lagt ut på detta.

Många vänner har under årens lopp frågat mig hur jag orkat leva med detta. Orkat och orkat…tja, jag har tammefan inte haft något val.

Att leva som ensamstående förälder, juggla jobb, dagishämtningar, sjuka barn och ett någolunda skapligt socialt liv har inte varit nån piknik. Jag har gråtit i dagistamburar, ältat med vänner och familj, diskuterat med månen om alla möjliga scenarion. Våndats. Dagligen. Satt ena tassen framför den andra. Om jag lärt mig något så är det att not to sweat the small stuff.

Alla sömnlösa nätter, alla tårar och all obeskrivlig angst och ovisshet under de senaste fem åren kan inga pengar ersätta men det ger mig tröst att rättvisan segrar till slut. Och att man fixar mer än man tror, på sätt eller annat.

Kan man simultant ta sig igenom småbarnsåren, en separation och två rättegångar där hela ens framtid står på spel så klarar man det mesta. Keep your head up. ❤

Alltid då jag är inne i en svår och tung period så kommer låtar till mig som på sitt eget sätt bankar tillbaka lite jävlaranamma i mig. Denna vår har det varit låten nedan av Haloo Helsinki. Den får mig att höja volymen på bilstereon, veva ner rutan, svära en saftig radiramsa och visa fingret åt hela världen. Rekommenderar!

Många säger ju att livet är en följd av en massa slumpartade händelser som sedan utformar ens tillvaro. Ibland funderar jag dock om det bara är slumpen eller om det finns en större orsak till varför man fattar beslut.

Igår var jag på en väninnas 40-årsfest och hastade hem för att hinna till sista metron – som jag missade. Istället gick jag och min kompis på en bärs till en närliggande bar där jag träffade en typ som bad mig ut på dejt.

Mina föräldrar skulle åka till Ylläs i helgen men bilen gick sönder. Skulle det ha hänt något tråkigt om de åkt? Hade en älg sprungit ut framför deras Volvo om allt gått som planerat?

Alla de små och stora val vi gör eller som görs för oss i livets olika skeden leder oss in på ett spår. Om vi valt att gå åt ett annat håll i alla de vägskäl vi varit i… hur skulle livet ha sett ut då? En spännande tankelek. För man får ju aldrig veta hur det hade gått om man valt annorlunda.

Ibland blir jag sjukligt blyg då jag ska göra mitt jobb. Intervjua nya människor om vad det nu sen kan vara för tema – en situation som är lite sådär småknepig ibland. Hur får man t.ex. en nervös gäst att skina och/eller sig själv att framstå som någolunda påläst trots att man knappt hunnit sätta sig in i temat. Ibland vill man helst bara springa och gömma sig. Som idag.

Idag gick det dock fint – hade två superfina gäster. Med rekryteraren Markus Fabricius talade vi rabaldret om hur viktigt det är att vara snygg för att landa drömjobbet. (Inte speciellt viktigt förstås så länge man lämnar shortsen hemma då man går på jobbintervju.)

Den andra var internationella popsensationen Darin som imponerade på mig med sin avslappnade attityd och gudomliga perfektion till röstanvändning – t.o.m. i en dammig studio. Vill du titta och lyssna kan du göra det HÄR.

Inte mycket till rapporterbart i det här lägret! Kanske just för att jag bestämt mig för att inte jaga en massa kicks från höger och vänster utan mer ta dagen som den kommer. Njuta av det som är istället för att sucka över allt jag inte har.

Det jag har är dock inte helt illa! Intressant jobb:

Ljuvliga vänner:

Två superfina barn som verkar gilla mig trots att jag verkligen inte riktigt räcker så himla långt mellan varven. Men man tar vad man har och gör vad man kan. Tänker på min kloka mors ord: ”Tänk på hur mycket du faktiskt GÖR!”

Har verkligen haft svårt med träningen den här vintern. Efter att Elaisa börjat skolan har dagarna blivit så långa att jag inte har hjärta att föra dem till gymmets barnparkering efteråt. Således har det blivit ganska sporadiskt. Viljan finns men logistiken går inte riktigt ihop.

Igår hade vi dock ledigt och jag tänkte att nu ska jag våga mig på mitt livs första Body Combat-pass. Riktigt kul och tungt men ändå inte sådär fem före döden / spy i roskisen-tungt som jag tänkt mig. Överlevde med hedern någolunda i behåll.

Idag kom jag dock knappt upp ur sängen. Hyvla ost är omöjligt. Men träningsvärk är skönt. Man känner ju att man lever liksom. Och att man gjort något.

Har varit på en 4-dagars tripp till Amsterdam, så roligt! Först två dagars lallande med några kolleger och efter det två dagars föreläsningar på Radio Days Europe. Första gången jag lyckades nästla mig in där (tack vare ett Koura-stipendium) och det kändes sjukligt inspirerande.

Då man sitter där i studion och svamlar dag efter dag, år efter år blir det lätt att man fastnar i samma hjulspår och manéer och bara upprepar sig själv. Då är det välkommet med lite nya tankar så man får schvung i schnacket igen.

Hade så kul att den enda bilden jag tog var den här – jag med mina boys Peter och Jukka på en eftermiddagsbärs nånstans i kanalmyllret. ❤