”There is no such thing as a happy divorce”

Har för mig att det var Björn Ulveaus eller Agnetha Fältskog som sa så då deras vägar skiljdes åt i hela ABBA-hysterin. De tillade dock att deras är ”as close as you can get”. Och jag kan personligen hålla med.

Under de fem år som gått sedan dess har jag ofta fått frågan hur vi kunnat ”sköta det så snyggt”, fortsätta att vara vänner och jobba tillsammans kring den nya familjekonstellation som vi har. Det har ju givetvis inte varit lätt och det har krävt lite rullandes runt i gyttjan men det är helt möjligt.

Då jag ser tillbaka på det hela så tror jag dock att hemligheten är att alltid bibehålla respekten för den andra, vara vänlig och aldrig använda barnen som ett slagträ eller maktmedel.

I helgen är jag tacksam för att helhjärtat kunna fira mina barns fars 40-årsdag. 12 års gemenskap, två barn och två mögelhusrättegångar senare är jag fortfarande glad och stolt att kunna kalla denna man för en av mina bästa vänner.

21950908_10154762757666338_3192242323748342352_o

Annonser

Kan alla ha tur i kärlek?

Brukar inte så ofta tala om jobbgrejer i detta forum men nu måste jag. Härom dagen hade jag nöjet att få intervjua svenska relationsforskaren Ingrid Tollgerdt-Andersson som skrivit boken Relationer – himmel eller helvete.

Vi talade om huruvida det är det romantiserade öööödet som styr vårt kärleksliv eller vad det egentligen beror på att vissa verkar ha sjuklig tur i kärlek medan andra misslyckas.

Vill du veta mer om detta rekommenderar jag varmt text- eller ljudversionen av Ingrids och mitt samtal. Du hittar dem HÄR.

Kampen mot klockan

Ibland känns det som att min mest intensiva relation är den jag har med klockan. Ända från stunden då larmet går igång på morgonen är tillvaron en summa av minuter som ska kombineras till en någolunda fungerande helhet.

Varje gång jag sätter mig i bilen på skol/dagisgården efter att ännu en gång ha lyckats med konststycket att få bägge barn dit någolunda hela, rena, mätta och någolunda i tid känns som en seger. Och då har själva arbetsdagen inte ens börjat.

Då man dagligen gör 2,5-timmar liveradio är varje stund före den drar igång dyrbar och då man väl ÄR igång består tillvaron av minuter och sekunder som ska kalkyleras. För alla uppskattar vi väl t.ex. en snygg backtiming till nyheterna? (Dvs att slutet av låten vackert smälter in ljudsignalen. Eller kanske det bara är ljudnörden i mig som gör det, haha.)

Sen då jobbet är klart får man snigla fram genom rusningstrafiken för att med andan i halsen hinna hämta barnen innan stängningsdags för att sedan inleda kvällsjobbet, dvs matlagning, skjutsningar, läxläsning, kvällsmat, gnäll och lirkande tills den välsignade sömnen och tystnaden äntligen sänker sig.

DÅ är det äntligen dags för mamma att få någon timme egentid – som ofta blir för lång då man har svårt att slita sig från det ljuvliga tillstånd som kunde kallas för Lite Vanlig Jävla Lugn Och Ro. Så man sover för lite och vaknar upp lite för trött för att nästa dag upprepa hela proceduren ännu en gång. Jeiii.

Popkalaset och singelmammor

Har jobbat som en galning senaste tiden. Sändning varje dag och ibland får man som bonus göra en maratonsändning från Popkalaset! Inget fel i det dock, Borgå levererade som värdstad och mina kolleger (Hanna Berndtson-Hera, Camilla Kivivuori och Peter Fahllund) var allmänt ljuvliga och proffsiga som alltid och Magnus Hansén var en guldklippa till radarpar.

21175552_10154701892766338_191467472_n
21175669_10154701892771338_2095714542_n
21208981_10154701892706338_2004522373_n

Imorgon fortsätter jobbet med en intressant bloggbekantskap som gäst: Singelmamman! Smyg iväg på en kaffepaus och lyssna lite extra imorgon typ 14.10, på Yle Vega förstås.

Mammakiosken är stängd

Har ganska lång stubin då det kommer till barnen, brukar inte tappa nerverna helt på första raksträckan men då det kommer till slutspurten på dagen har jag nog svårt att stå emot min spontana längtan efter att börja gorma och vrida nacken av dem.

Mina barn vet ju såklart att det finns en liten lucka i slutet av min ork som är lite som då man dubblar på en pokerautomat. Ibland lyckas man få fram ännu en vinst – ibland säger det bara kaboom.

Under det senaste åren har jag dock lyckats hitta på en varningssignal som funkar på deras små hjärnor. Mammakiosken är stängd. (I praktiken är meningen ofta kryddad med ett halvtyst förinihelvete, men du är såklart fri att använda din favoritsvordom.) Allt är slut, här finns inget mer att hämta, kassan är räknad, jag börjar nu låsa kioskdörren och har man en sista önskan är det nu den ska fram ty sen slänger jag nyckeln i roskisen tills imorgon. Är det riktigt kris kan man alltid spela martyrkortet och darra lite på rösten för extra effekt men i ärlighetens namn behöver man oftast ej fejka darret i det läget.

Konkret och greppbart metafor för små trötta hjärnor.

Gult som varningsfärg

Sista dagen på sommarlovet – hallefuckingluja. Om detta fortgått länge till finns det en stor risk att jag i brist på annan sysselsättning skulle ha förfallit helt och blivit en fullfjädrad Domestic Goddess med en förkärlek för gult.

20862417_10154663627121338_203672829_o.jpg

20863781_10154663638036338_465368673_n.png
20864689_10154663638041338_2134283665_n.png

Är väl knappast den enda som tänker att detta med att barnen går till dagis och skola är en välsignelse? Tänk nu, åka ensam till jobbet. Hur guld är inte det?

Lyxliv med endast ett barn

Sommaren kom och gick, eller kanske den aldrig ens kom men kalendern visar att det nu är dags att ta sig själv i kragen igen. Har haft fullt upp med att installera oss i vårt nya hem som vi äntligen fått flytta in i efter allt strul. Därav tystnaden även i detta forum.

För tillfället är jag ensam hemma med min numera 5-åriga Uno medans hans syster Elaisa är på semestertripp med sin far. Tanken som slår mig hårdast är att JESUS, VAD LÄTT DET ÄR MED ETT BARN!

Menar inte med det att underminera alla enbarnsföräldrars vardag men för en intryckskänslig person som mig själv är bristen på ständig kakafoni ett helt underskattat njutningsmedel. Att kunna lyssna på vad barnet säger utan att samtidigt in i andra örat bli matad med en helt annan historia är ju rena rama lyxen.

Min dotter får i sin tur njuta av att sola sig i sin fars odelade uppmärksamhet i Norges huvudstad så inte helt synd om henne heller. Tror att alla vinner på att man delar på sig ibland och hinner med varandra lite mer sådär på riktigt.

Boys in the hood

Det stora samtalsämnet på min kära arbetsplats Yle denna vecka har varit den militärövning som pågår på området. Man blir såklart överumplad och förvånad då man kommer till jobbet och soldater i stormutrustning och maskingevär vill se passerkort men samtidigt så var de väldigt sympatiska killar. Det är trots allt lyckligtvis fråga om en endast övning som tillåter ett trevligt bemötande.

Tanken som slår mig hårdast är att vi är sååå otroligt lyckligt lottade i Finland då närvaron av dessa figurer inte är en del av vår vardag. För vissa är detta en realitet. Låtom oss vara glada över att vi och dessa unga män nästa vecka är tillbaka och käkar munkar på lunchrestaurangen eller någon brigad och inte ligger i en hög bakom stugan.

19021800_10154439347941338_1915678833_n

Timeout från allt

Det tog ett tag att smälta det historiska som hänt under de senaste åren. För att fira tog jag och mina kompis Anna oss en tripp till Barcelona. Som de utarbetade småbarnsmammor vi är koncentrerade vi oss mest på att gå runt, äta, dricka och shoppa. Som balsam för själen!
18698623_10154405440776338_123058844_o
18716385_10154405429676338_967710424_n
18720824_10154405435676338_769192061_o
Extra lyxigt var att jag efter 3-dagarstrippen hade ytterligare två dagar ledigt under vilka jag passade på att gå på Bruno Mars-konserten med min kära vän och kollega Jukka. (Vill du läsa vad jag tyckte om konserten kan du göra det HÄR.) Tragiskt dock att själva konsertbesökarfenomenet fick en så sorglig klang några timmar senare. Ofattbart. 18720737_10154405448261338_1418870339_o