48 symptomfria timmar är på allas ansvar

Fick hem ett spyende barn från dagis förra veckan. Vi har varit skonade de senaste åren så tänkte att kanske immunförsvaret tuffat till sig och/eller att föräldrar tagit hälsomyndigeheternas och dagisets rekommendationer på MINST 48 SYMPTOMFRIA TIMMAR HEMMA EFTER MAGSJUKA på allvar men tydligen inte.

Har stått på barrikaderna och predikat om detta tidigare och tänker fortsätta att göra det tills alla tar sitt ansvar och håller sig själva och sina smittbärande barn hemma MINST 48 SYMTONFRIA TIMMAR.

(Detta innebär också att om någon i familjen är drabbad bör andra familjemedlemmar hålla sig hemma då de med största sannolikhet bär på smittan själva och kan smitta fast de inte själva har symptom just då. Exempel: spyr syskon A kan syskon B inte gå till dagis. Spyr du kan dina barn inte gå till dagis. Smitta inte andras barn, smitta inte dina kolleger. Inte direkt hjärkirurgi direkt.)

Så nu spenderar vi helgen i dessa tecken tack vare kanske just dig som förde ditt magsjuka barn till dagis för tidigt. Tack. Verkligen. Hoppas mötet eller vadenuva var just så viktigt att du tycker att det var värt det.

31073203_10155292713761338_8492922421928525824_n.jpg

Annonser

Mom of the year

Jag har ju aldrig utgett mig för att vara en sådan där aktiv mamma, en som leker med sina barn, går på skogsutfärd på helgerna och grillar korv i skogen. Men ibland skärper jag mig – som idag då vi var hemma på tumis med Uno och vi tillfället till ära byggde en legovärld. Tror jag är typ värd en Mom Of The Year-statyett nu.

IMG_0693

Inget New York för mig

Då man har fixat semester, barnvakt och dollars och ens flyg till New York inhiberas samma dag som man ska åka kan man unna sig en ohämmad radiramsa av svordomar.

Vaknade up imorse, hugad på att åka iväg till New York för att fira min 40-årsdag med min vän Anne (som btw har en eminent reseblogg under sin upplevelse just där). Mommo satt på tåget för att komma hit för att sköta barnen då jag får ett meddelande från Finnair att mitt flyg blivit inställt pga dåligt väder i New York.

Satt i timmar i telefon för att hitta alternativa sätt att ta mig dit, närbelägna städer, andra resedatum men nej, blir kvar hemma. Man kan inget åt vädrets gudar men världens antiklimax att packa upp väskan orest, that´s for sure.

Jag fyllde 40!

Jag fyllde 40 igår. Tänkte att det är en orsak att ge ifrån mig ett livstecken även här i min sovande blogg. Min pappa sa att just denna ålder är den bästa, man börjar få sin shit together. Barnen blir äldre, jobbet rullar på, man har pengar, hem och förhoppningsvis även någon typ av sinnesfrid och jag kan inget annat än hålla med.

Med åldern följer dock begränsningar. Diskuterade igår på lunchen med en kollega saker man märker att man inte längre mäktar med. Som t.ex. det faktum att folk i sina Tinder-profiler beskriver sig själva med emojin. Kom på mig själv med att i äkta tant-anda konstatera att jag inte har tid, energi eller tillräckligt bra syn att försöka tolka en persons liv och personlighet genom dessa pyttesmå figurer. (Dessutom, vad gör folk med den tid de sparar på att inte skriva några fullständiga meningar med ord?)

Vi kom fram till att jag kanske borde starta bloggen ”Over the hill” som beskriver livets begränsningar och skönheter efter 40-strecket. Har faktiskt en stark känsla av att 40 är det nya svarta.

”Jag var den andra kvinnan”

Intervjuade en modig och befriande frispråkig kvinna i veckan, finlandssvenska nöjesreportern och frilansskribenten Carita Rizzo som i LA Times kom ut ur skåpet med sin historia om då hon hade ihop det med en upptagen man.

Jag tycker det är viktigt att våga ta upp otrohet – som ändå är betydligt vanligare än många av oss skulle vilja tro – och tala om det ur många olika synvinklar. Kanske vi alla kan förstå varandra lite bättre om vi vågar försöka sätta oss in även i sådana situationer som för oss själva kanske känns främmande eller fel.

Rekommenderar varmt artikeln som du hittar HÄR.

P.S. Du får väldigt gärna dela med dig av dina erfarenheter av otrohet i formuläret längst ner i artikeln. Varken jag eller någon annan ser vem som skrivit så det är fullständigt anonymt. Är bara nyfiken på hur folk tänker i detta och jobbar vidare på ämnet.

Våga be om hjälp

Då jag var yngre var jag superdålig på att be om hjälp. Jag tänkte att det var att visa svaghet och otillräcklighet – inte bara vad gäller praktiska saker utan även då det kom till det egna orkandet. Ville vara en av de där som är stark och fixar allt.

Många år senare skulle jag våga påstå att jag blivit en av de där som fixar det mesta – men jag gör det inte ensam. Jag har vågat börja sträcka ut handen och märkt att då jag gör det… är det alltid någon som tar den.

T.ex. idag då min dotters tandställning lossnat och den enda lediga akuttiden för att limma dit den igen var mitt under min arbetsdag vågade jag fråga en dagisförälder som bor bredvid både skola och tandläkare om hen kunde hjälpa till. ”Inga problem, det fixar jag!” Som gentjänst kan jag imorgon hjälpa dem i en annan logistiskt sett utmanande situation.

Speciellt för alla ensamföräldrar är det sociala nätverket viktigt. Vänner, grannar och andra föräldrar som hjälper till då man själv inte hinner. Att våga be om hjälp är ingen svaghet, det är vår gemensamma styrka.

”There is no such thing as a happy divorce”

Har för mig att det var Björn Ulveaus eller Agnetha Fältskog som sa så då deras vägar skiljdes åt i hela ABBA-hysterin. De tillade dock att deras är ”as close as you can get”. Och jag kan personligen hålla med.

Under de fem år som gått sedan dess har jag ofta fått frågan hur vi kunnat ”sköta det så snyggt”, fortsätta att vara vänner och jobba tillsammans kring den nya familjekonstellation som vi har. Det har ju givetvis inte varit lätt och det har krävt lite rullandes runt i gyttjan men det är helt möjligt.

Då jag ser tillbaka på det hela så tror jag dock att hemligheten är att alltid bibehålla respekten för den andra, vara vänlig och aldrig använda barnen som ett slagträ eller maktmedel.

I helgen är jag tacksam för att helhjärtat kunna fira mina barns fars 40-årsdag. 12 års gemenskap, två barn och två mögelhusrättegångar senare är jag fortfarande glad och stolt att kunna kalla denna man för en av mina bästa vänner.

21950908_10154762757666338_3192242323748342352_o

Kan alla ha tur i kärlek?

Brukar inte så ofta tala om jobbgrejer i detta forum men nu måste jag. Härom dagen hade jag nöjet att få intervjua svenska relationsforskaren Ingrid Tollgerdt-Andersson som skrivit boken Relationer – himmel eller helvete.

Vi talade om huruvida det är det romantiserade öööödet som styr vårt kärleksliv eller vad det egentligen beror på att vissa verkar ha sjuklig tur i kärlek medan andra misslyckas.

Vill du veta mer om detta rekommenderar jag varmt text- eller ljudversionen av Ingrids och mitt samtal. Du hittar dem HÄR.

Kampen mot klockan

Ibland känns det som att min mest intensiva relation är den jag har med klockan. Ända från stunden då larmet går igång på morgonen är tillvaron en summa av minuter som ska kombineras till en någolunda fungerande helhet.

Varje gång jag sätter mig i bilen på skol/dagisgården efter att ännu en gång ha lyckats med konststycket att få bägge barn dit någolunda hela, rena, mätta och någolunda i tid känns som en seger. Och då har själva arbetsdagen inte ens börjat.

Då man dagligen gör 2,5-timmar liveradio är varje stund före den drar igång dyrbar och då man väl ÄR igång består tillvaron av minuter och sekunder som ska kalkyleras. För alla uppskattar vi väl t.ex. en snygg backtiming till nyheterna? (Dvs att slutet av låten vackert smälter in ljudsignalen. Eller kanske det bara är ljudnörden i mig som gör det, haha.)

Sen då jobbet är klart får man snigla fram genom rusningstrafiken för att med andan i halsen hinna hämta barnen innan stängningsdags för att sedan inleda kvällsjobbet, dvs matlagning, skjutsningar, läxläsning, kvällsmat, gnäll och lirkande tills den välsignade sömnen och tystnaden äntligen sänker sig.

DÅ är det äntligen dags för mamma att få någon timme egentid – som ofta blir för lång då man har svårt att slita sig från det ljuvliga tillstånd som kunde kallas för Lite Vanlig Jävla Lugn Och Ro. Så man sover för lite och vaknar upp lite för trött för att nästa dag upprepa hela proceduren ännu en gång. Jeiii.

Popkalaset och singelmammor

Har jobbat som en galning senaste tiden. Sändning varje dag och ibland får man som bonus göra en maratonsändning från Popkalaset! Inget fel i det dock, Borgå levererade som värdstad och mina kolleger (Hanna Berndtson-Hera, Camilla Kivivuori och Peter Fahllund) var allmänt ljuvliga och proffsiga som alltid och Magnus Hansén var en guldklippa till radarpar.

21175552_10154701892766338_191467472_n
21175669_10154701892771338_2095714542_n
21208981_10154701892706338_2004522373_n

Imorgon fortsätter jobbet med en intressant bloggbekantskap som gäst: Singelmamman! Smyg iväg på en kaffepaus och lyssna lite extra imorgon typ 14.10, på Yle Vega förstås.