Det jag berättar nu har jag inte kunnat knysta ett ljud om under de senaste fem åren. Låt mig förklara varför.
Då min dotter var tre år (2011) bestämde jag och min sambo Tuomas oss för att skaffa ett större boende. Vi hittade ett hus i Esbo, ett stort drömhus med snygga arkitektiska lösningar och tjugo äppelträd på gården. Livet lekte, jag var gravid med barn nr.2 och allt var pretty fine and dandy. Huset visade sig dock ganska snart efter inflyttning vara mögelskadat.
Då min son var två veckor gammal (2012) hamnade vi flytta ut utan någonstans att ta vägen. Vi åkte hem till mina föräldrar i Vasa och försökte häva köpet utan resultat. Efter otaliga medlingsförsök var till sist vårt enda alternativ att gå den rättsliga vägen.
För att komprimera en vääääldigt lång och komplicerad historia till några meningar kan jag berätta att vi 2015 vann fallet i tingsrätten – en dom säljarna överklagade till hovrätten. 2016 vann vi dock även där men det var först förra veckan som vi äntligen även i praktiken fick köpet hävt och ersättning för de hisnande summor vi lagt ut på detta.
Många vänner har under årens lopp frågat mig hur jag orkat leva med detta. Orkat och orkat…tja, jag har tammefan inte haft något val.
Att leva som ensamstående förälder, juggla jobb, dagishämtningar, sjuka barn och ett någolunda skapligt socialt liv har inte varit nån piknik. Jag har gråtit i dagistamburar, ältat med vänner och familj, diskuterat med månen om alla möjliga scenarion. Våndats. Dagligen. Satt ena tassen framför den andra. Om jag lärt mig något så är det att not to sweat the small stuff.
Alla sömnlösa nätter, alla tårar och all obeskrivlig angst och ovisshet under de senaste fem åren kan inga pengar ersätta men det ger mig tröst att rättvisan segrar till slut. Och att man fixar mer än man tror, på sätt eller annat.
Kan man simultant ta sig igenom småbarnsåren, en separation och två rättegångar där hela ens framtid står på spel så klarar man det mesta. Keep your head up. ❤
Hannah Norrena 
Vilken mardröm!! Så strongt att ni orkat kämpa för er rätt, kram på dig!
Tack! Är stolt över oss också. 🙂
Styrka!! Du vekar vara en så fin och kärleksfull mamma. Separerade efter tio år inga barn men det var fruktansvärt. Undrar om jag någonsin kan lita på en man igen.
Men. Fick mycket stöd av och fick veta vem ens riktiga vänner är. Speciellt en fin vän som också gått igenom en separation. Fått gråta,älta och vara bitter utan att hon klagat bara troget funnits där. Det är äkta kärlek mellan vänner!
Ja herrejestas, vad gjorde man utan andra att luta sig emot. Vi har fina vänner – både du och jag. Något att skatta sig lycklig för.
Hurraaaa för att rättvisan segra!! Det har säkert varit så himla tungt, med allt. But you did it!
Ja, man får nog vara stolt över att alla inblandade stått ut! Min pappa har varit en klippa. Fixat och trollat och mejlat och hjälpt. Utan honom skulle vi nog alla ha klappat ihop.
Voi fina pappa *hjärta* Min pappa hjälper också mig för tillfället och känner mig så lyckosam. Vi får krama dem extra hårt varje gång vi ser dem, så att de säkert känner av vår tacksamhet och kärlek.
Nå verkligen! En otrolig lycka att ha en pappa man alltid kan lita på – även då man är 39. 😉
Vilken jävla situation! Men herregud så skönt att det är över nu! Megakram Hannah!!
Tack! Nu blickar vi äntligen framåt igen. 🙂
Herrejess en sån soppa! Låter jätte jobbigt och tungt – vad skönt att allt är över!! Hurraaaa!!!!
Ja DETTA har sannerligen varit en eländig helvetessoppa. Som tur är den uthälld nu! 🙂
Du är nog en sån stark kvinna! Heja dej. Och sååå skönt att rättvisan segrade. Hurra hurra för det 🙂
Tack! Hade nog aldrig klarat det utan den fina sammanhållning vi trots allt har i Camp Norrena/Enbuske. ❤
Hujedamej, men allt ska gå, och nu vann tack och lov rättvisan. Skam den som ger sig. ❤
Så sant. Man måste kämpa då man har rätt. Tids nog får man rätt även offentligt. 🙂
Det är nog värt ett hurra, eller fyra, eller trettiåtta!
En rättegång kan vara nog så tung, har nära bekanta som suttit där med vattenskadat nyköpt hus. Ovissheten gällande vad domen kommer att bli tär ju på en rent fysiskt. Skönt att du har det över och grattis till framtiden!
Så där som bisats: Jag har ju inte sett er separation på nära håll, men kanske just precis därför, så tycker jag att det är den respektfullaste, snyggast skötta separationen jag känner till. (Det kan också bero på att det finns tretton totalt urspårade separationer på dussinet). Hur ni sedan har lyckats med det samtidigt som allt annat går lite över mitt förstånd. Kudos.
Vad fint sagt! Och jag håller helt med och är stolt över oss för att vi trots alla svårigheter stått på samma sida och hjälpts åt – både i hushelvetet och i familjen i övrigt. Det är ett val man gör, att inte hänge sig åt pajkastning utan att greppa tag i repet och dra åt samma håll. Och det gör vi fortfarande. Som vänner. 🙂
Hjältinnan deluxe❤Vännen❤Skål!
Nå verkligen hejdå! Hurra för dig som nu kan pusta ut ❤