Meningen med livet

Talade igår kväll med en kompis om meningen med livet. Jag vet, jag vet… men ändå. Vi var av olika åsikt angående det här ämnet och därför är jag nyfiken på hur andra månne tänker.

Min kompis sa att hon behöver känna mening med livet, att hennes liv har ett syfte och ett mål. Visst behöver vi alla ha meningsfull sysselsättning och givande människorelationer men undrar om vi verkligen behöver ha ett mål? Med ett mål kommer automatiskt prestation och ett underförstått missnöje med nuläget.

Jag har under den senaste tiden börjat bli allt mer medveten om att det inte finns någon mening med livet. Och jag menar inte detta på ett depressivt sätt, att jag inte skulle ha någon orsak att kliva ur sängen på morgon – tvärtom. Jag har massor med välsignelser i mitt liv som ger mig glädje dagligen. Jag tänker mer att det inte finns något MÅL.

Att inte ha något mål har åtminstone på mig en befriande inverkan. Jag behöver inte rulla runt i om/sen/då-träsket utan istället bara…vara och uppskatta det som är just idag. Att inte ständigt eftersträva något eller försöka kontrollera saker och ting är inte så lätt men de stunder man lyckas med det är otroligt befriande.

Annonser

14 responses

  1. Ja alltså. Jag är ju faktiskt jättenöjd som det är – lever precis som jag vill – men jag har OCKSÅ målsättningar. Utan dem skulle jag nog inte heller må så bra. Jag gillar ju att tävla mot mig själv och se hur jag utvecklas. Sällan känns det just som prestation. Äh blev lite råddigt, men tror det beror på hurdan man är som människa helt enkelt! 🙂

    • Jag tror absolut att man i vissa sked behöver konkreta mål för att inte försoffas totalt. Ambition är en vacker sak. Själv har jag uppnått en massa drömmar här i livet och märkt att de inte gjort mig nämnvärt lyckligare så därför är jag inte helt säker på att det för mig lönar sig att söka efter lyckan bakom nästa…och nästa sten. Jag tror jag hittar min bättre i den mer stillsamma tillvaron. Men alla är vi olika. ❤

  2. Jag tror också lite som Kugge! Att det är jätteviktigt att också ha mål, strävan, vilja utvecklas, lära sej nytt, se nytt osv. Men också lära sej vara tacksam och nöjd med det man har. Inte sträva efter ouppnåeligt. Gyllene medelvägen är vägen till lyckan kanske?!

    • Förvisso! Kombinationen är sklart den bästa för de flesta. Man behöver piska och morot och ibland stirrande på soffan. Men ger något av allt detta mening med livet?

  3. Jag har också funderat i samma banor, vi har (åtminstone jag) inget mål, utan det är resan som är målet. Att göra det bästa av varje dag. Men tiden stressar mig, det går för fort livet, dagarna.

  4. Håller med, finns ingen mening eller desto mer mål heller för den delen. Vill man sätta upp sådana, så go for it. Men de är inte självskrivna. Själv ser jag det hela som en stor chans för nyfikenhet. Det är lite som att oförhappandes finna sig på en utställning för abstrakt konst. Är den dålig är det för jävligt. Är den bra kan det vara en fantastisk upplevelse, trots att det är mycket svårt att hitta en poäng i det hela.

  5. Som ambitiös go getter kommer det här kanske som en skräll – men jag håller med dig Hanna. Det finns inga mål. Meningen med livet för mig är att hitta sig själv. Vad det betyder är olika för alla personer… jag kanske utforskar min kapacitet genom att sätta upp mål men det kunde lika gärna vara genom att bara fkyta med. Livet är på riktigt värdelöst. Värdelöst som i neutralt. Inte kasst (det är ju en värdering isf).

    • Att sätta upp mål och sedan försöka nå dem ger ju såklart innehåll i livet och på det sätt en känsla av meningsfullhet förstås. Men det är ganska skönt att känna att man inte BEHÖVER gå åt något håll överhuvudtaget – utan att det också är helt okej att flyta på och se var man hamnar. De flesta söker trots allt efter just sig själv i yttre omständigheter. Baserar man sin inre frid på yttre ting är man ständigt beroende av att de ständigt är i bra skick – något som är en utopi.

  6. Jag är nog rätt nöjd med att ta dagen lite som den kommer. Hade väl nåt slags mål i nåt skede av livet men insåg sedermera att det blir sällan ändå som man tänkte sig. Detta nu alltså utan att jag upplever mig själv som förslappad eller försoffad, snarare som oftast ganska nöjd och belåten med det liver har att erbjuda. Och missförståig inte; visst tycker jag att man i ungdomen SKA ha rent studie- och yrkesmässiga mål t.ex. Men såhär i en begynnande medelålder så tar man det liksom på ett annat sätt, kanske rentav är man mera tacksam över småsaker än för 20 år sen. Äh, nu förstår jag snart inte mera själv vad jag svamlar…

    • Jag förstår precis! Ingen kommer undan livets realiteter, att man hamnar göra vissa saker oberoende om det är fiilis eller ej för att ha tak över huvudet och mat på bordet. Men just det där att glädjas över småsaker är nog så himla viktigt. Om man varje dag kan njuta lite här och där över nån liten grej är man nog lyckligare än om man spenderar 50 veckor i året väntandes på semestern. (Som sen ändå aldrig blir lika bra som man hoppades…)

      • Håller med dig. Det tog länge. Men när man sen uppnått vissa mål så insåg jag i varje fall att det inte gjorde mig så värst lycklig. Det är tufft att kämpa hela tiden. Livet är inte ett krig som ska vinnas. 😉

      • Sant! Jag har också uppnått många mål jag satt upp och insett att de inte medför nämnvärd skillnad i lycklighet förutom tillfällig tillfredställelse. Så njutningen bör finnas i det blotta varandet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s