Är det bara jag som ALLTID har en ovanligt bra hårdag dagen före jag ska gå till frissan och kapa barret? Alla andra dagar frasar minsann ens kluvna, risiga toppar vid blotta anblicken men just före man ska göra något åt saken går håret i försvarsposition, sträcker upp händerna och lägger sig självmant i samarbetsvilliga lockar. Sen då man klippt av eländet hinner man ångra sig i lung och ro och minnas stunder då allt ännu var bra.