Ensam hemma – najs eller bajs?

En av de största fördelarna med att ha delad vårdnad av sina barn är att man får ledig tid – den efterlängtade egentiden som många intakta småbarnfamiljer saknar då de små gullegrynen är ständigt närvarande.

Nackdelen är att man under den lediga tiden ibland slås av ögonblick av våldsam saknad och ensamhet där man sitter med sin fryspizza och har kollat igenom hela Netflix´s utbud. Då tampas man med konflikten av att både längta efter barnen, samtidigt som man har dåligt samvete för att man inte njuuuter fullt ut av den egna tiden.

Har ingen bra lösning på hur man får bukt på detta men försöker iallafall att under lediga timmar eller dagar göra allt det där man annars inte hinner göra. Roliga saker! Städning och annat trist går genast bort, onödigt att slösa utmärkt försoffningstid på att vara produktiv om man mest längtar efter att bara vara.

Men det är inte alltid så lätt eller kul som det kan tänkas vara att leva…tja, ett slags dubbelliv egentligen. Vissa dagar är man en jobbande mamma som packar matsäckar, skjutsar och tömmer sand ur smutsiga dagisskor. Andra dagar är man en singelkvinna med världen för sina fötter. Blir lätt lite skitsofrent.

Hur har ni andra singelmammor och pappor löst detta?

 

Annonser

6 responses

  1. Jag har nu då ”bara” varannat veckoslut ledigt och inte varannan vecka såsom många kör med och ansvarar således för nästan all vardagsservice, men det är nog 99,9% av min lediga tid så himla underbart att bara få vara för sig själv.

    Visst är barnen härliga, men då man umgås med tre under skolåldern 12 dagar i sträck non-stop så orkar jag inte öda de lediga dagarna till att sakna dem, för att vara riktigt ärlig;) Visst kan det kännas lite tomt på fredag kväll då de åkt, men jag tror att tomheten mest beror på att jag känner avsaknad av oss som familj innan vi splittrades. Nu finns liksom inte fredagsfamiljekänslan mer, och det kan ibland kännas lite sorgligt trots att jag fanimej älskar att bo bara jag och barnen. Men då när barnen är borta gör jag sådant som helt enket inte blir av då de är hemma. Städar då bland annat, om man orkar göra det på fredagen så får man lyxen av att ha ett rent och städigt hem i nästan 48 timmar. Jag kan gå omkring och ungefär paja golvet som för en gångs skull inte är täckt av klibb och smulor. Så må kanske vara ett dubbelliv, men inte alls ett dåligt sådant, för det mesta är det just som jag vill ha det. Best of both worlds så att säga;)

    • Jamen jag förstår nog dig hur bra som helst – och håller med! Oftast så brukar jag också bara tacka mina lyckliga stjärnor då de åker iväg men ibland kan jag jag nog känna mig lite ensam. Alltså på det viset att vem är jag då de inte är här? Tror man lätt kan tappa bort sig lite i de där småbarnsåren?

      • På ett sätt är jag avundsjuk på sådana som har en hel familj och lever ett ”vanligt” liv, alltså så att ansvaret för barnen bärs ungefär jämnt hela tiden och alla har sin roll klar för sig och den andra finns alltid där, åtminstone i teorin. Å andra sidan tycker jag att det är så fantastiskt med det här pappaveckoslutssystemet, att faktiskt ha möjlighet att vara sin egen några dagar nu och då.

        Visst kan man tappa bort sig, och det gör man. Jag har försökt lösa det genom att de veckoslut jag är ”ledig” mentalt bruka låtsas att jag åker tillbaka 10-15 år i tiden och är den där unga (o)lyckliga singel20+aren som jag var innan barn och man och allt det där. Lyckas ibland nästan få exakt samma känsla och lura mig själv;)

        Ibland funkar det ju förstås inte och man sitter där i sin misär och undrar vad som hände, inte var det ju så här det skulle gå. ”All by myself”-scenen från Bridget Jones är då inte långt från sanningen. Man har ju hela tiden sitt ”vanliga” liv i bakuvudet och den roll man har i vardagen tar alltid en stund att koppla bort.

        Sen när barnen kommer hem igen kan man återgå till att vara samma -kanske lite mindre naiva men ändå kanske lyckligare- singel som har förvandlats till en mammamänniska igen. Fast ibland är det ganska trögt att få på sig den rollkostymen sådär huxflux. Just när man vant sig att ingen skriker efter mjölk så ramlar de in genom dörren igen. På gott och ont.

      • Jamen precis sådär är det! Man kommer liksom in i sin sinkkumode just lagom till att de börjar väntas hem igen. Hur typiskt är inte det? Bäst är det ju om de kan vara borta lite längre, som ibland då mina varit hos mommos en vecka eller så, först under en längre tid hinner man på riktigt börja rela och vila upp sig mer än det mest akuta. Men det är ju inte alla förunnat förstås.

  2. Håller med A här… Mina barn är ju 1-2 ggr / mån hos sin pappa och jag hinner sällan börja sakna dem. Är liksom så utpumpad efter flera veckors vardagsmaraton som jag drar ensam. Men kluvenheten kan jag känna igen. Och saknaden efter ett visst sammanhang som gick i graven iom separationen. Men summa summarum: njuter av varenda sekund som jag får andas tystnad och lugn, stunder då jag både kan och hinner höra mina egna tankar och känslor. Det hinns inte med däremellan…

    • Ja det förstår jag! Den desperata längtan efter vila får en att ta glädjeskutt så snart man ser bakljusen på bilen försvinna runt knuten. Och det ska man också helhjärtat njuta av. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s