Var går gränsen för ältande?

Har kännt mig dränerad och modfälld den senaste tiden och alltid då det känns så funderar jag på hur jag ska hantera det hela. Tror absolut att det är viktigt att vara ärlig med sig själv, känna det man känner och fast rulla runt i självömkan ett tag, det är befriande. Frågan är när det är dags att kravla sig upp?

Jag tror åtminstone själv att ju mer makt man ger åt sitt eget inre mörker och alla sina tyngsta tankar desto större är risken att de slukar en i slutändan. Negativ energi är så mycket starkare än positiv.

Under de senaste åren har jag varit tvungen att lära mig att distansera mig från svåra saker. S.k. jossittelu och allmänt ältande leder ju tyvärr ingenstans. Skulle det göra det skulle säkert många av oss ha fått medalj i den grenen vid det här laget.

Jag håller mig hellre distraherad för ju mer tid jag har att tänka efter, desto mer självcentrerad och deppig blir jag. Jag undviker att gnälla in i det sista för då jag ger det svåra uppmärksamhet så STÄRKER jag det i mig själv – vilket är det absolut sista jag vill.

Ibland kanske det är bättre att bara blunda och tänka på något roligt istället för att ta ännu ett bad gyttjeträsket. Jag tror inte att det handlar om att förtränga ( tro mig, jag är väldigt medveten om mina demoner varje dag) men det är roligare att leva om man gör det lite roligare för sig. En liten läppä till kassatanten, en kort konversation med kollegan på jobbet eller dagistanten kan ge förvånansvärt mycket.

Folk säger ofta att jag är så glad och snäll – det är jag inte hela tiden men jag blir en gladare och snällare person ju gladare och snällare jag är mot andra.

rooftop

Annonser

6 responses

  1. Livet kommer alltid att vara komplicerat av en eller annan anledning, så jag håller nog med om att fokusera på alla dom där små men glada stunderna som trots allt nog nästan alltid finns. Just de där stunderna då kassatanten slänger en munter kommentar eller om det är man själv. En llustig kommentar ur barnamun. En lyckad vardagsmiddag. You name it, det där finns nog hela tiden bara vi precis som du skriver kommer ihåg att fokusera på det fastän det finns sånt som tynger.

    • Absolut, det finns glädje att hämta i det mesta. Tyvärr går verkligheten en ofta förbi då man sitter och grubblar på det förgångna eller oroar sig för framtiden. men det går att påverka! Det är främst en övningsfråga.

  2. Ja, fökusera på det lilla positiva då det känns sådär. Då kommer du nog tillbaka.

    Och sen sa min psykolog kollega på jobbet såhär en gång då jag själv hade ångest; ”det är inte farligt att känna känslorna, du kommer nog tillbaka till dig. Se, iaktta, observera, undersök känslan utifrån, var inte rädd, försök tänka typ ”ahaa, så intressant att jag nu känner såhär, denhär känsla heter xx, den får jag tydligen ofta i xx situationer, den är inte farlig och kommer inte att ta över, den bara hälsar på”. Jag har inte nu ännu fått testa dethär i praktiken, men ska försöka nästa gång.

    • Jag håller helt med, det är bra att våga bemöta sina känslor och inse att de inte är fakta utan övergående känslotillstånd men det kräver att man ändå kan distansera sig från dem på något sätt för att kunna observera dem istället för att slukas av dem. Inte alltid så lätt att hålla sig rationell men det hjälper säkert att försöka koppla på hjärnan och det logiska tänkandet även inne i känslostormarna.

  3. Jag går nu en webbkurs i positiv psykologi och det är så viktigt att bli påmind om att tänka på sitt perspektiv. Ibland känns allt riktigt riktigt skit men oftast finns det bra grejer att ta fasta på. Kram Hannah!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s