Vet inte vad det beror på men jag har oftast riktit härliga grannar. I alla hus jag bott så har jag (förutom ett riktigt vidrigt undantag) varit välsignad med guldklimpar i brevluckan bredvid.

Då mina förra vägg-grannar lämnade vår trappa för ett nytt liv i Mikkeli kände jag mig ensam och övergiven men nu har som tur en underbar mamma och hennes son flyttat in i våningen under. Hon är en sån där typ som man täcks fråga om hon kan tänkas ha en extra diskmaskinstablett över – och hon kommer över med ett helt extra paket.

Sådana grannar vill man ha. Och jag tror att man får sådana grannar genom att vara lite extra snäll mot dem. Typ hälsa i hissen istället för att bara ignorera den andra. Var snälla med era grannar, man sover bättre om natten med en vän bakom väggen än en fiende.