Look who´s walking!

Två månader efter att Uno bröt lårbenet är han nu äntligen på fötter och började på dagis igår. Kan inte ens beskriva hur mycket det underlättar mitt liv och hur jäkla skönt det är att äntligen komma ut ur tunneln. Han haltar ju fortfarande och det kommer säkert att dröja ett bra tag innan han är helt återställd men för alla inblandade är redan detta en stor seger.

12191629_10153072344811338_1719607090598188056_n

Under denna process så har jag verkligen insett hur lyckligt lottad man är om ens nära och kära är friska och krya. Unos benbrott var som tur dessutom något som gick att åtgärda, alla har det inte lika bra.

Under alla långa timmar, dagar och veckor som vi segat på och bara försökt att ta oss igenom dagen har jag många gånger tänkt att då detta är över så kommer jag säkert att vara desto mer tacksam för de enkla sakerna i livet som man lätt tar för givet – som t.ex. att alla kan gå. Vi får se hur länge jag lyckas påminna mig själv om det. Förhoppningsvis varje dag. Men åtminstone just nu känns livet helt som guld.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s