Så kom då äntligen dagen då vi fick åka tillbaka till Barnkliniken och ta bort Unos gips. Visserligen under panikartat gallskrik p.g.a. det cirkelsågsaktiga verktyget men hallå, vem skulle inte vara orolig om nån karvade kring skrevet med en motorsåg.

Nu är vi iallafall hemma och trots att det fortfarande är en bra bit kvar tills han är återställd så är det värsta nu över. Tänk nu vilken fiilis att efter en månad i liggande ställning få sitta en stund. Visserligen svajande som en baby som just lärt sig sitta pga försvagad muskulatur men ändå.

Tänk att det bara är en rejäl månad sen den där olycksaliga kvällen då han halkade – barfota dessutom – hemma på vadagsrumsgolvet och det blev ambulandsfärd till både Jorv och Barnkliniken.

Efter en vecka på sjukhuset blev han gipsad och vi blev hemskickade med en paaritaksi – fast jag i det skedet mest fantiserade om en baaritaksi. (Det gör jag iofs fortfarande.) Låååånga dagar som sist och slutligen ändå gått förvånansvärt bra, speciellt tack  vare mor- och farföräldrar som ställt upp och skött.

”Varför rita på papper då man kan rita på blöjan?”

Elaisa har varit en riktig trouper som orkat leka med sin bror, sköta om honom och kunnat leva med specialsituationen på ett beundransvärt sätt. Hundra poäng till henne. Som tur får hon nästa vecka åka till Turkiet med mommo och moffa och kusinerna. Jag och Uno stannar hemma och väntar på bättre tider.