Vem har rätt att marra?

Läste Nadia Boussirs kolumn om hur våra västvärldsproblem ter sig ganska banala i jämförelse med de fruktansvärda bilder vi alla mött i medierna den senaste veckan.

Mittiallt känns det som att jag inte riktigt har rätt att klaga över att min egen 3-åring förra natten kissade ner sitt gips och nu stinker som en uteliggare, han sover nu ändå lungt i sin säng istället för att ligga uppsköljd på en strand nånstans.

Under min vecka på Barnkliniken mötte jag flera barn och föräldrar som har det mycket värre än vi har det. Unos brutna lårben går trots allt, tack vare vårt fantastiska sjukvårdssystem att fixa. För mamman som spenderat de senaste fem månaderna på avdelningen med ett cancersjukt barn är detta inte lika självklart.

Jag börjar fundera på vem som egentligen har rätt att marra? Mamman med det cancersjuka barnet kunde av förklarliga orsaker inte bry sig mindre om sommaren tagit slut eller ej, något som för många andra verkar vara en big deal. I jämförelse med pappan som förlorade sin familj den där natten på havet har hon dock det någolunda okej, hennes barn är vid liv och har alla förutsättningar att bli friskt.

I jämförelse med dessa har jag igen ingen rätt att marra. Men det oaktat känns det ändå – bokstavligen – pissigt att ha en stinkande, gipsad 3-åring i huset. Man kanske varken kan eller ska jämföra med andra – men då man hör om dylika öden så får man iallafall lite perspektiv.

Annonser

10 responses

  1. Om man jämför sig med andra så finns det ALLTID folk som har det sämre. ALLTID ALLTID ALLTID. Det behöver, precis som du skriver, inte betyda att vi inte har rätten till missnöje i våra liv. Men just det där med perspektiv är viktigt. Vi måste trots alla vardagsrproblem och irritationsmoment och kanske också större problem komma ihåg att många har det riktigt riktigt dåligt och försöka hjälpa där vi kan.

  2. Alla måste få marra. Ibland. Annars spricker man. Men sen behöver man i nåt skede landa i insikten om hur bra vi ändå har det på många sätt. Och det gör man ju oftast. 🙂 Så får man ju inte heller glömma dem som är medicinskt deprimerade och inte kan se det där som är fint och bra, fast de kanske å andra sidan inte ens orkar marra så mycket? Kämpa på med gipset-kramar!

    • Ja, det handlar ju alltid om balans. Själv märker jag dock att jag kan bli riktigt provocerad om nån täcks gnälla om att de t.ex. sovit lite dåligt inatt. Vill bara skrika att ”om det där är ett problem för dig skulle du inte klara ett dygn i mina skor!” Men det gör jag ju inte – annat än tyst för mig själv. 🙂

  3. Jag insåg också på barnkliniken att fastän vi väntade i flera dygn med en bruten arm på operation, så fanns där ingen jag skulle ha bytt med. cancersjuka treåringar och en tonåring med så allvarliga ryggskador att dom skulle operera henne, hålla henne i koma i två veckor och operera en gång till om hennes kropp klarade av det. Det är bra att få perspektiv på sin tillvaro, men det betyder inte att man inte får marra själv ibland. så länge man bibehåller perspektivet. Men tusen kilo krafter till er, det är inte en lätt situation ni är i!

  4. På barnkliniken blir man alltid ödmjuk. Så mycket hemskheter får nog en att hålla käften.. en stund iaf. Men vad vore livet utan marr?
    Tack för omnämnandet 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s