Sitter på sjukhuset och väntar på att Uno ska få veta sin gipsningstid. Det blir helkroppsgips, åtminstone nästan. Stackars lilla pojke och stackars mig. Känner mig ledsen och modfälld, vet inte riktigt hur jag ska komma igenom september med en 3-åring i paket, en frisk 6-åring och ett heltidsjobb att sköta. Men det måste väl gå på något sätt. En dag i taget.
Annonser
Tänker på er!
Tack. 🙂
Kämpa på, både mamma och Uno.
Ska göra det, jaksaa, jaksaa….kai.
Kämpa! Har också en treåring och kan bara föreställa mig hur hemskt det skulle vara för honom och familjen att behöva gipsas sådär.
Inte guld direkt….men som tur så är det möjligt att fixa. Alla är inte lika lyckligt lottade här på Barnkliniken.
Kämpa! Som tur går tiden fooort och vips är det oktober ska du se. Och tur att det finns bibliotke och netflix!
Jep, ska ta till ALLA trick som finns! Allt är tillåtet förutom hårda droger och starksprit. (Åtminstone då det gäller honom, hehe.)
Stackars er! Får du uppbackning?
Jovars, som tur ställer mor- och farföräldrar upp. Men det blir såklart bökigt ändå för de kan ju inte vara här hela tiden. Meeeen, en dag i taget.
Men borde du inte ha rätt att vara hemma med honom, som typ korttids-närståendevårdare eller nåt?
Ja, man får nog ett s.k. D-intyg så Kela ersätter en del men det är ju en bra bit från den vanliga lönen. Vi försöker lösa det med sköthjälp från staden, semesterdagar, distansarbete och mor- och farföräldrar. Får se då hur det utvecklar sig. Himla bökigt är det hur som helst.
Ja, alltså jag minns själv hur jobbigt det var då jag måste vara hemma med min son i tre månader, när han inte var i dagis-skick. Då ringde min chef till och med och hade mage att fråga om jag inte kunde vara hygglig och säga upp mig själv. Men nej, så hygglig var jag ju då inte, och efter att jag hotade med fackliga bössor kom det snabbt en ursäkt. Och i det skedet blev jag alltså närståendevårdare en liten tid – men nä, det är inget som går upp mot riktig lön!
Hej Hanna, har läst din blogg en längre tid och gillar starkt att du så uppriktigt skriver om allt som kan va roligt och jobbigt i föräldraskapet och livet i övrigt. Läste tidigare om stackars Uno som fallit. Stackars han, o lider med dej också. Vår son föll för några dagar sen också och bröt lårbenet, så han fick 2 spikar insatta o har ett gips från vristen och opp runt höften. Vi är ännu kvar på sjukhuset, men jag lär få nåtslags ”sjukintyg” så att jag kan va hemma från jobbet och ta hand om honom. Man för ju inte såna här killar till dagis direkt… En stor styrkekram!
Mamma till Axel 1 år 11 mån
Åh nej, I feel your pain sister! Fy fan vad tråkigt då sånt här händer…som om inte livet vore alldeles tillräckligt jobbigt som det är. 😦 Man får alltså ett såkallat D-intyg som innebär att Kela ersätter dig för utebliven inkomst. Det är ju inte samma som lönen men något iallafall. Själv försöker vi lösa det med sköthjälp från staden, semesterdagar, distansarbete och mor- och farföräldrar. Ett helsikes pusslande men ska se nu hur det börjar rulla, om det funkar eller om även jag måste bli hemma en längre tid. Men man vill ju bara svära och/eller gråta. Idag har åtminstone jag gjort bägge vid flertalet tillfällen. Krafter dit!