Som jag nämnde så har jag pga brist på träningsmotivation (eller tja, motivation till någonting över huvudtaget) mest latat mig de senaste veckorna. Tror starkt på att man ska tillåta sig det då det känns så.

Idag släpade jag mig dock till gymmet och påmindes ännu en gång om hur skönt det faktiskt är att göra någonting. Att svettas ut lite angst stärker både kropp och själ.

Har nästan hela mitt vuxna liv förknippat träning med prestation och det gör jag till en viss mån ännu men jag har även anammat ett mer kärleksfullt tankesätt som funkar för mig. Jag behöver inte vara perfekt och jag behöver inte ge allt men det är alltid hemåt att göra nånting. Om det så bara gäller att gå runt kvarteret.