Lördags-gnäll

Klockan är just efter 22 en lördag kväll och jag ligger redan i min säng i mitt gamla flickrum och skrollar genom otaliga festliga bildflöden på snygga människor på fina sommarstugor, roliga festivaler och grönskande parker och känner mig så himla tråkig, ensam och utanför. Visst har jag kidsen och mina föräldrar här men i övrigt är det knappt så att ens hunden vill gå ut med mig.

För att göra det hela riktigt livat underhåller jag mig själv med att undersöka lokala gymmets timutbud imorgon bitti. Inte ens där händer det något före lunch. Suck. Bara två veckor kvar av semestern…sen ser det iallafall UT som att man har ett liv, hehe.

Gud, vad jag gnäller. Jag tycker riktigt synd om er som tittade in här för att få en liten läppä och istället hamnar höra på min martyrdynga. Nu ska jag sluta marra och istället få mig en god natts sömn så jag blir snäll igen och imorgon då alla vaknar upp bakis i nedpissade tält eller främmande lägenheter är jag redan och lyfter skrot i nån trendig tränings-outfit med en proteinshake i handen. DET ska jag sen posta överallt i rent hämndsyfte.

(Förutsatt att jag orkar släpa mig dit då förstås. Gör jag det inte kan jag alltid ta någon bild från i mars.)

Annonser

6 responses

  1. Jag var också ganska ensam på gymmet i morse då andra Åbobor sov ut efter Ruisrock. Och stora barn har Jag redan så kan inte skylla på dem att jag valde att stanna hemma:)

  2. Det är nu det där att det ska harma ibland för att det ska kunna kännas kiva sen igen när den dan kommer. Ärligt så är din blogg den enda jag läser numera eftersom jag inte riktigt orkar med partybilderna eller fejade hem och rena och hela ungar. Är nu bara just nu för fjärran den världen. Inte så att jag inte unnar andra deras partaj och pyntade hem, men känner väl bättre igen mig här. Och nog skiner solen på oss risukasor nån dag ännu. Är faktiskt helt övertygad om den saken. 🙂

    • Givetvis. 🙂 Och tack för dina vänliga ord. Min tanke med den här bloggen har alltid varit att den ska kunna vara någon typ av frizon där vi tillsammans kan gotta oss åt det här eländet som kallas livet. 😉 Hang in there sister!

  3. Ja du, om det alls tröstar så kan jag nästan våga påstå att jag hade en ännu vidrigare lördagskväll. Min kära man meddelade mig nämligen att han vill skiljas och det var liksom det. Vi har tre små under skolåldern och den yngsta är bara någon månad, så här finns en del att klura ut. Och nej, inte har livet varit någon dans på rosor de senaste åren, och vi har haft några korta separationer tidigare under våra 10 år tillsammans. Men man undrar ju liksom hur många gånger en människa orkar ta all den där skiten, ävenom han än en gång skulle inse att familjen är det som väger mest? Tror nu inte det, enough is enough, och alltid klarar jag mig på något sätt. Framför mig har jag en brant och jävlig stig med vassa stenar, men då den är slut är allt bra igen. Eller så bra det nu kan bli.

    Hade så gärna gett barnen en hel familj, men så blir det nu tydligen inte. Kanske ändå bättre så här i långa loppet än ett par föräldrar som sist och slutligen inte mera har så mycket att ge varandra än en historia. Förlåt detta klagobrev, och tack för att jag fick terapeutisera mig lite;)

    • Voj huh-huh…sannerligen ingen höjdare till lördag för dig. Trots att problemen funnits länge är det såklart vidrigt och sorgligt då alla förhoppningar går i kras. Men. Ibland kanske det är det enda rätta och då det värsta är över blir det kanske t.o.m. riktigt bra fast det just nu känns jäkligt surt. Kraftkramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s