Om att våga

Har funderat ganska mycket på det här med mod den senaste tiden. Vad det krävs för att våga göra det där man egentligen inte riktigt vågar?

Tror att många av oss vill en massa saker som vi ändå oftast lämnar ogjorda p.g.a. en massa what if´s. Vad är det då som står mellan våra hemliga drömmar och själva förverkligandet av dem? Jo, världens största hög med rädsla. Rädsla för det okända, rädsla för att misslyckas, rädsla för vad andra ska tycka osv osv.

Jag har försökt och misslyckats så många gånger att jag numera inte är speciellt rädd för rädslan längre. Jag vet liksom att jag fixar det mesta. Och det är en härlig känsla då man på skakiga ben klättrat upp på rädslehögen och sedan rullar ner på andra sidan och märker vilka fantastiska grejer som händer där om man bara vågar försöka.

Anser mig själv vara ganska modig nuförtiden, åtminstone rent känslomässigt. (Fysiskt, not so much. Det skulle aldrig falla mig in att t.ex. hoppa bungy jump eller klättra i berg.) Däremot verkar jag gång på gång gladeligen kasta mig ut ur Lifvets Flygplan trots att jag inte är helt säker på om fallskärmen kommer att fånga upp mig eller ej.

Ibland går det ju inte så bra, man faller fritt och det enda man kan göra är att vänta på den oundvikliga smällen. Men ibland hamnar man i de mest oväntade scenarion och man får uppleva saker man annars aldrig skulle ha fått. Jag vill inte leva mitt liv ståendes i publiken medan andra spurtar fram på banan, jag vill vara med i det där eländigt tunga hinderloppet, riva upp mina knän då jag faller för att sedan kunna flåsa över mållinjen i vetskapen om att jag iallafall försökte.

Min kollega Magnus Silfvenius Öhman sa det så bra:

”Man får vägra för att man inte vill… men man får inte vägra för att man inte vågar.”

kuva (33)

Så iväg med er nu, ut och gör något riktigt härligt och dumt! Puss & kram.

Annonser

6 responses

  1. Så bra skrivet och så sant. Ett löjligt exempel är Nike women’s run jag deltog i förra veckan. Jag trodde ALDRIG att jag skulle klara av att springa 10 km och när det var över undrade jag vad fan jag egentligen varit rädd för?

    Tangerade delvis samma ämne igår på bloggen med den hoppande pingvinen. Tror vi alla borde bli bättre på att våga. Hur fin skulle inte vår värld vara då?

    • Bra jobbat! Ypperligt exempel på allt vi är kapabla till om vi bara vågar försöka. Rädslor finns ju till för att skydda oss från onödiga faror och det är såklart bra att ta sig en titt på dem och försöka luska ut vad de vill säga till en och om det finns någon verklig orsak till att på riktigt vara rädd. De flesta rädslor hittar vi ju på alldeles själva bara för att komma lättare undan och slippa försöka. 😉

  2. Håller med, bra inlägg! Jag funderar lite vidare och tänker att kanske det är också frågan om energi? Hopp?
    Skall hålla din upmaning nära hjärtat och försöka hitta på något roligt & dumt 😉

    • Jag tror att det är viktigt att inse att man inte ska fatta stora beslut eller kasta sig ut i det okända då inte är i balans. (Fast oftast är det ju just då man mest desperat letar efter lösningar.) Samtidigt så kan det just ur desperation födas en vilja att förändra saker och ting. Det att man vågar göra något, litet eller stort, ger alltid hopp och energi och man växer en centimeter eller två. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s