Ibland känns livet precis som en boy band-video. Man släpper taget om allt, faller på knä, låter vindmaskinen blåsa och sanden rinna igenom fingrarna.

Efteråt dammar man lite generat av sig, plockar ihop resterna av självrespekten och haltar vidare på Lifvets Stigh i solnedgången. I slow motion förstås.