Då man mår som sämst borde man ju vara snällast mot sig själv men oftast är det precis tvärtom. Då man ligger där i sin självömkan är det så lätt att bara ohämmat rulla runt och sticka in nålar under tånaglarna…kritisera sig själv, ifrågasätta allt och alla och med neonfärgad penna understryka varendaste eländig tanke man någonsin tänkt om sig själv.

Då man då ligger där på sin soffa, bekvämt nedbäddad i sin chipspåse och sjunger All by myself är det ju inte så lätt att ta sig i kragen, ”ta en rask promenad och tänka positivt” men om det finns ens en strimma av energi är ju nog handling bästa försvar. Igår släpade jag mig således till gymmet (visserligen under knivhot av mig själv men ändå) och pinade min protesterande kropp till bristningsgränsen. Och det hjälpte faktisk. Endorfiner, tur eller skicklighet, vet ej, men whatever gets you through the day.

Dessutom har jag skämt bort mig med att älta min tråkiga skit med trofasta vänner. Om något är guld så är det just de där typerna som orkar med en även då man inte är på topp.