Konsten att småprata

Jag och Anne delar en ovana, en tvångstanke, en social tourettes eller begåvning…kalla det vad ni vill men det bara GÅR INTE att gå in i t.ex. en hiss med någon tråkig gubbe utan att försöka säga något mer eller mindre lyckat. Oftast möts man av tystnad och besvärat skruvande på den gråa kroppen men ibland då man får ett ansikte att le som antagligen inte har gjort det på flera år och ser det där lilla flimrande hoppet i blicken, då är det guld.

Igår var jag på en danstimme och ni vet de där pinsamma minuterna just innan timmen ska börja då alla bara står och stirrar besvärat ner i golvet eller knäpptyst står och glor på sin egen spegelbild…jag klarar inte av det! Måste börja prata med någon för att lätta upp stämningen. Ibland blir det bara ännu värre då mitt utvalda offer envist väljer att ignorera mig men igår mötte jag en underbar läppämaskin till kvinna. Vilken fröjd att få dela några minuters samförstånd med en total främling.

Jag vet att det är svårt att försöka vara glad och sprida fiilis i en värld som oftast reagerar som att de önskar att man föll död till marken då man oprovocerat pratar med dem men jag vägrar ge upp. För sen då man får det där lilla tillbaka känns inte världen fullt så eländig för en stund.

Annonser

2 responses

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s