Om att ändra sin självbild

Jag har ju jumppat och hetsat och haft mig ganska flitigt det här året men ändå så har jag svårt att se mig som en människa som faktiskt är fysiskt kapabel. Antar att det har att göra med en klumpighet som barn i kombination med elaka tungor.

Ett av mina mål med min träning har varit att innan sommaren klara av att göra 5-10 s.k. kara-armhävningar, d.v.s. med tårna i marken. Jag inser att alla ni träningsfreaks där ute nu himlar med ögonen och tänker att ”vad är nu det…?” men för mig – som envist malt på med kvinnovarianten har det verkat som ett smått ouppnåeligt mål.

Tack vare min vän Catja, som även råkar vara jumppainstruktör, har jag fått handledning i hur jag ska lära mig riktiga armhävningar och detta i kombination med hennes påstående om att det mest handlar om vad man intalar sig själv att man klarar och inte klarar har fått mig att våga försöka. Och banne mig, jag klarar dessa fruktade kara-armhävningar hur bra som helst!

Nu handlar det alltså mest om att släppa taget om min inre, rultiga flicka och inse att den här flickan numera är en stark kvinna som helt klart fixar fler armhävningar än mina plågoandar i lågstadiet gör i dagens läge. Önskar inte elände åt någon men visst känns det ändå fint då man ser en av dem i vuxen ålder och inser att rollerna nu är ombytta. Det skulle dock aldrig falla mig in att påpeka detta men inombords gjorde jag i smyg en liten skadeglad hjulning.

Annonser

6 responses

  1. Yay! Grattis! Eller vad man ska säga. 🙂 Inspirerande! Har själv haft träningen på hyllan sen det blev mörkt, kallt och eländigt i höstas, men nu har jag feelis att gå igång igen (eftersom jag mest tränar utomhus). Jag brukar gilla det när jag får flyt på och älskar att känna mig stark och uthållig, det smittar av sig på hela mig. Det där med karaarmhävningar lyfter jag på hatten för, har också själv en idé om att det e ett omöjligt projekt. Men nu får jag också lust att försöka nå samma mål! 🙂

  2. Min stora stötesten, dessa kara-armhävningar! Har spagettiarmar och skulle vilja göra nåt åt dem. Vilket är ditt bästa kara-armhävningstips? Jag tänker ju som du gjorde (!); att det aldrig kommer att gå.
    Skön känsla förresten det där med att märka att vissa roller i livet byts ut, på gott och ont förstås, precis som du skriver. 🙂

    • Min kompis Catja föreslog att man först ska öva med att ”släppa ner sig” med tårna i marken och sen sätta knäna i på vägen upp ifall man inte orkar. Men du orkar mer än du tror – om du bara vågar försöka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s