Nu är vi hemma igen efter X antal dagar på de österbottnisk slätterna. Hur härligt det än är att komma bort känns det alltid fint att komma hem igen också. Barnen uppfärde sig exemplariskt i bilen. Med det menar jag att 432km med enbart en paus och intakta nerver hos samtliga deltagare är att betrakta som en seger.

Tog en endaste (dessutom skrattretande oskarp) bild under min resa och den märkligt men härligt nog av den skyggaste människan jag känner: min underbara vän och kollega Jukka som jag hade nöjet att träffa personligen för en gångs skull.

Nu ska jag unna mig en öl och uppdatera mig på allt ljuvligt min digibox bandat under min frånvaro.