Om att springa

Anne skrev förra veckan en tänkvärd kolumn om hennes förhållande till att springa, om orsakerna bakom de ändlösa turerna längs spånbanorna och all den ångest detta eviga rantande eller inte rantande för med sig. Om du inte läst den ännu kan du göra det HÄR.

Jag har alltid varit en aktiv hatare av all form av springaktiviteter av rent fysiska orsaker – det är ju bara så himla jobbigt! Blotta tanken på att bege mig ut och jogga eller ens spurta till bussen har väckt spontan avsky i min kropp. Därför är säkert jag själv den som är mest förvånad över att jag på den senaste tiden halkat in på de intervallträningstimmar de har på gymmet där jag går – och till min stora förskräckelse även börjat gilla dem!

Hatar fortfarande att bli andfådd och svettig men det finns samtidigt en ljuv känsla i att märka att man börjar bemästra något man alltid tänkt att man är genomrutten på.

elixia

(En halvtimme senare ville jag spy i en roskis men det behöver vi inte låtsas om.)

Annonser

4 responses

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s