Jag är rädd att det här med att dagdrömma är en utdöende konstform. Åtminstone jag själv märker ofta att om jag så står och väntar på hissen och har 10 sekunder att döda drar jag lätt upp mobilen för förströelse.

Ibland blir jag dock så trött på denna eviga jakt på sysselsättning och bekräftelse utifrån att jag bara skippar mobilen och står och stirrar rakt ut, tittar på människor, på de förbiflimrande landskapen – med risk för att folk tror A) att jag är galen eller B) att jag inte har några vänner att Whatsuppa med. (Ve och fasa.)

De få ljuvliga ögonblick då jag dock kommer på mig själv med att ha gjort absolut ingenting en stund och istället låtit min hjärna och mina tankar vandra fritt märker jag hur otroligt avslappnande det är. Ibland kan det vara bra att ge sin själ lite lösare tyglar.

”If you want to know where your heart is, look where your mind goes when it wanders.”