”Mamma, varför leker du inte med mig?”

Det här är ganska pinsamt att erkänna men jag tycker att det är så himla tråkigt att leka med barn. Jag önskar ibland att jag var en av de där mammorna som älskar att pyssla, leka kurragömma, bygga kojor, rita och spela rollspel med random Pet shop-figurer men jag har det bara inte i mig.

Då jag då får den där anklagande blicken följt av ett underläppsdarrande ”Mamma, varför leker du inte med mig?” är min spontana reaktion en lång radiramsa om att då jag jobbar, stressar för att hinna föra/hämta på dagis, städar, tvättar, lagar mat, viker kläder, tvättar skitiga pottor och vakar att jag helt enkelt inte har någon extra energi för det.

Såklart gör jag mitt bästa och försöker vara så närvarande och kärleksfull jag bara kan och nu som då tvingar mig själv att delta i något meningslöst pyssel eller pliktskyldigt låtsas personifiera Twilight Sparkle men då inte det heller verkar räcka blir jag så matt och ledsen. Varifrån ska man ta energi man inte har? Jag kan ju inte vara den enda som efter en lång dag inte direkt längtar efter att sätta mig ner på ett skitigt golv och bygga lego?

Annonser

21 responses

  1. Jag leker inte heller nånsin med mina barn. Men försöker prata med dom rätt mycket, be dom berätta om skoldagen, roligheter och tråkigheter och sånt. Sen läser jag för dom. Och pusslar ibland. Men lego eller Barbie, neeej tack. Noll intresse helt enkelt.

    • Nå, samma här. Försöker prata med dem och liksom se dem som människor iallafall. Låt gå då att vi inte är några lektanter. Men vi gör en helvetes massa annat!

  2. Här är en som sällar sig till skaran mammor som inte orkar leka med sitt barn. Så nej du är inte ensam. Ibland gör jag samma – pliktskyldigt sätter mig på golvet i My Little Pony havet och låtsas vara Rainbow Dash men egentligen vill jag helst att hon skulle sysselsätta sig själv medan jag pustar ut på soffan. Mitt knep som jag dock tar till är att läsa, för det tycker jag själv är roligt – att krypa upp i sängen eller soffan med ett par sagoböcker och läsa en stund med henne. Och på samma gång dämpa samvetet…

  3. Jag är inte heller jättebra på att leka, tyvärr. Men man har ju bättre dagar på lekfronten och då känner i alla fall jag mig någorlunda bra 🙂 Ibland tvingar jag mig och då känns det ju ändå alltid lite bra efteråt och ibland vägrar jag… Och får lite dåligt samvete. Jag vill inte att de sen ska tänka om mig att jag ”aldrig ville leka” när de var små… Funderar om mina föräldrar ofta lekte med mig? Tror inte det, men när de gjorde det så var det ju kul.

    • Jag minns inte heller att de skulle ha legat på golvet med mig varje kväll men visst var det kul ibland då någon lekte kurragömma med en och INTE KUNDE HITTA EN då man hade så bra gömställe bakom gardinen. 😉

  4. Jag undrar just om nån enda kommer att säga ”jo, jag gillar jättemycket att leka med mina barn, faktiskt!”, hehe. Jag känner inte nån sån i alla fall! Jag kan spela brädspel, läsa böcker och kanske till och med måla med vattenfärger, eller pyssla lite, men rollspel och sånt kan de glömma. Jag brukar bara svara att jag inte är så bra på att leka, och har annat att göra, och att det e sånt kompisar är till för, inte föräldrar. Hm, låter ju inte värst sympatiskt hör jag nu, men så är det nu bara. Värre saker händer barn här i världen.

  5. I hear ya sista! Leka, va är det för någo? Något dåligt samvete har jag inte och det ska du inte heller ha. Barn kan leka utan vuxna. Det uppmuntrar till fantasi o kreativitet. Du är bra på andra saker och stojar och skojar med dem samt ger dem löööv. Barn är inte dumma, de genomskådar dej på direkten om du mot din vilja ligger på golvet och leker med småbilar. Gör sånt ni alla gillar! När du har roligt har barnen roligt, eller va det tvärtom 😉

  6. jag har inte heller tålamod att leka, och många kvällar är Barnkanalen främsta barnvakten. Jag får i nerverna då han vill hjälpa till med matlagning. o får lite dåligt samvete för det. Ibland skärper vi till oss och bygger pussel eller läser. Min sambo brukar påpeka att barn behöver lära sej att inte ständigt få uppmärksamhet, få som de vill ,bli uppassade. Ibland behöver de bara hänga med på vuxnas villkor. Däremot pratar jag mycket med honom. Vi har bara ett barn, om vi hade fler skulle jag säkert helt kallt ‘tvinga’ dem att leka med varandra.

  7. Tack, snälla du för detta inlägg! Jag har konstant dåligt samvete då jag inte alls tycker om att leka med mina barn. Och då jag gör det, vilket är sällan, njuter jag inte av det. Har alltid trott att jag är konstig, dålig mamma osv pga det. Har dock alltid pusslat och spelat med barnen. Och jag har dem med och städa, hänga upp tvätten och laga mat / baka med mej.

    • Tack själv för att jag slipper känn mig ensam! Jag är helt på samma linje, de kan vara med i de vardagliga bestyren – även det är samvaro. Livet är ingen önskekonsert där allt går just som man vill och det är bra att de små lär sig det.

  8. Jag orkar inte heller leka! Det är urtråkigt. Och dessutom har jag bättre att göra. Pyssla, läsa och mysa gör jag gärna, men att bygga duplotorn eller leka med bilarna får han göra själv, eller gnälla till sig att Pappa kommer och leka istället… Jag tänker dessutom att om jag ger lillfingret så vill han ha hela handen. Så bättre att låta bli bara.

  9. Ja, verkligen, jag leker inte heller med barnen. Nån gång då jag ”tvingats”, börjar jag gäspa direkt – det är ju såååå tråkigt. Läsa är kiva och så tycker jag om att pyssla.

  10. Så intressant diskussion! Hör själv till den grupp som ofta ställer upp på lek, och ibland till och med tycker att det är roligt. Det som stör mig är bara att lekande känns som ännu en grej på den långa listan av krav på småbarnsföräldrar. Jag har pratat med min mamma om det och hon menar att det är en generationsgrej, att för henne (för att inte tala om ännu äldre generationer) var det verkligen inget tvång att leka med sina barn, snarare tvärtom eftersom barnen inte skulle skämmas bort med för mycket uppmärksamhet. Dessutom har hon flera gånger påpekat att inga lekar eller andra aktiviteter i världen går upp mot att en förälder helt enkelt är närvarande och till hands när barnet behöver den. Mycket klokt tycker jag.

    • Håller SÅ med dig! Jag har inte heller något minne av att min mamma skulle ha krupit på golvet och lekt med mig men ändå har jag aldrig kännt mig förbisedd. Så där ser man då.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s