På tal om meningen med livet…

På tal om meningen med livet så brukar det ju ofta sägas att barn är meningen med livet men åtminstone i skrivandets stund känns det mer tvärtom.

Har kört hem från Vasa idag (om man vill våga sig på en gissning på hur många gånger man hinner höra på Robins Boom Kah på 432 km är det fritt fram) och då vi äntligen kommer hem hamnar jag knöla ner två spärrande typer i deras vinterhalare för en nödvändig tripp till butiken.

Själva handlandet går väl helt okej (tack gode Gud för butikskärror) men då vi ska hem vägrar Uno att gå och då varken lirkande, mutor, hot eller svordomar fungerar får jag först bära tre blytunga kassar tio meter framåt för att sedan hämta blytung 2-åring till platsen där kassarna lämnades. Upprepas sisådär 13 gånger. I femton minusgrader. Inför en fullpackad busshållplatskur.

I dylika stunder önskar jag att det var jag som låg raklång där på skyddsvägen och att någon hade så pass mycket nåd i kroppen att de körde över mig.

Annonser

7 responses

  1. Oj så bekant! Tunga matkassar, 1 åringen som inte vill lyda, kastar sej raklång, blir benlös, skriker.. 4 åringen som rusar iväg åt ett helt fel håll.. (fast man tycker att en 4 åring borde kunna lyda) Jag far aldrig mer ensam en fredag 17-tiden med två trötta (efter en lång dagisvecka) och hungriga barn till matbutiken.Och just den tiden då alla slutat jobbet och är och handlar, ”trångt” och långa köer.. Uff! Och skulle de gånger vara enda gångerna 😉 Det är så rart med barn 🙂

  2. 😦 om det tröstar lite så har väl alla med barn (hoppas jag, annat är orättvist) varit där. Jag var där senast idag, igår påstod barnets far att barnet gick hela vägen till butiken och tillbaka. Stärkt av denna framgång vågade jag mig utan vagn idag till butiken. Fick bjuda på en liknande show med den skillnaden att vart annat nedsläpp av ungen var ett kamikaze anfall ut på vägen. Vaihtelu virkistää. Eller sen int. bonus för att folk i vår trakt är bussiga nog att inte plocka upp hundskit (tack som fan munkkatanter) så fii ck dessutom hålla ögonen uppe för bajs i mörkret. Barnet får åka vagn tills han börjar högstadiet efter detta.

    • Oj Jesus, I feel your pain! Hunfskiten bidrar minsann till ett extra pikant spänningsmoment i det hela. 🙂 Vagn eller arrest i de närmaste femton åren, det är den nyaste pedaogiken, vi kör på den.

  3. Jag säger bara: Alepas hemkörning! Det kräver förstås planering, men har sparat mig många gråa hår och skonat de stackars ap-armarna.

  4. Heh. Jag kan ibland efter dylika incidenter (har nån på kontot jag med…) fundera om jag är helt normal med tanke på HURDANA tankar det rör sig i övre våningen på mig när det harmar som mest… 😀 Tur att vi hittills överlevt varje gång och nu är barnen så stora att utmaningarna börjar vara av ett annat slag. På gott och ont. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s