Det brukar ju ofta talas om hur folk i storstaden är så främmande för varandra men åtminstone jag har alltid haft kiva grannar som jag blivit bekant med. Tycker det känns tryggt att veta vem man delar vägg med och speciellt som ensamstående förälder är det en extra trygghet att veta att det finns kännt folk i närheten ifall det skulle hända något.

Idag har grannsämjan dock höjt sig till nya sfärer då min granne Sanna ringde på och gav oss ett knippe varma, nybakta, underbart doftande bullar. ”Keitä kahvit ja huokaise!” Blir varm ända in i själen då jag möter sådan vänlighet.