Tillsammans är vi mindre ensamma

Det har varit en hel del skriverier om småbarnsföräldrars välmående efter den tragiska olyckan i söndags och jag vill rekommendera er att läsa det här blogginlägget innan ni förpassar mamman som körde till helvetet.

Jag säger inte att det finns något som ursäktar det att man kör ihjäl sina barn men diskussionen kring den desperation som många mammor och pappor lever med varje dag är viktig för att det ska finnas tillgänglig hjälp för de som behöver den.

Ni är många som brukar tacka mig för min ärlighet kring mitt tillfälligt ganska bristfälliga liv (och moderskap i synnerhet) och det gör mig alltid lika glad att höra att jag inte är den enda som går på knäna ibland. Inte så att jag skulle glädja mig åt ert elände men det känns skönt att inte vara den enda. Man får helt enkelt ta skiten vartefter den kommer och komma ihåg att be om hjälp där det behövs. Tillsammans är vi mindre ensamma. Ha en fin dag!

kuva (17)

Annonser

8 responses

  1. Bra sagt! Många tankar snurrar i ens huvud just nu efter olyckan, speciellt då jag om ett halvår blir mamma för första gången. Hur ska det gå? Har alltid sett mig som en människa som vågar be om hjälp o hellre frågar lite för tidigt än för sent, hellre lite i onödan än inte alls. Men vem vet hur en tänker angående ens eget barn? Kanske jag flippar ut totalt o tänker NEJ JAG MÅSTE GÖRA DET SJÄLV? Hoppas inte. Fint skrivet i alla fall!

    • Det kommer att gå finfint. Stressa inte för småsaker och ta dagen som den kommer. Var inte rädd för att gå där staketet är lägst om det känns så. Grattis!

  2. Tack det samma! Du har helt rätt med att man ska söka hjälp i tid och att det ska finnas hjälp att få! Men, det ska nog en hel del till än bara trötta småbarns föräldrar innan man kör ihjäl sina barn! Man ska vara rejält sjuk och ha major problem innan de mörka tankar som vi alla har skulle förverkligas. Det bor inte en barnamördare i oss alla trötta mammor! Psykopater, depressiva, narsister och psykotiska däremot har en helt annan position då de blir utmattade. Trötta skall givetvis inte skuldbeläggas för att de inte orkar med sina barn, men hur trötta vi än är är det oändligt långt till att trycka gasen i botten och ramma motkommande buss med barnen med i bilen. Som tur!

    • Nå, det är helt sant. Och som alltid i dylika fall så finns det ju en hel massa bakgrundsinfo som vi som mediekonsumenter inte ser. Andemeningen torde dock vara att våga vara öppen med sin skit och hjälpas åt.

  3. Har faktiskt tänkt på dig och din ärlighet i samband med händelserna. Alla borde lära sig att berätta om man inte mår bra så att man tillsammans kan komma vidare. Heja Hannah och tack!

  4. Det där med bristfällighet i livet är lite intressant tycker jag. Har haft en del motgångar i livet på sistone (bl. a. dyyyyr rörrenovering på kommande, otäcka hälsobekymmer med lillan (som tack och lov visade sig vara ofarliga) och lite motgångar på det romantiska planet om vi uttrycker det som så). Och då kom jag, en sen eftermiddag när jag släpade upp mig för trapporna med elva tunga kassar och en gnällande fyraåring, på mig själv att tänka ”sen när xxx är avklarat så blir det bra”. Typ. Nästa stund insåg jag första (!) gången i mitt 37-åriga liv att så där funkar det ju bara inte. Det finns ingen kvot för lidande (eller bristfällighet, heh…) som kan bli full utan det kommer nog nya utmaningar vare sig man vill det eller ej. På nåt absurt plan kändes det nästan som en lättnad. Bring it on, liksom, vet nog ändå ren hur jävligt det kan vara. Och vet också att jag överlever. På nåt sätt är det lättare att vara glad över småsaker mitt i bristfälligheten, fastän det låter helt virrigt. Men livet är väl lite (klyschvarning) så att det går upp och ner utan att det betyder att nåt sku vara helt åt pipan. Mera oroande sku det väl vara om man sku glida runt på en räkmacka åttonde året i rad? Eller vad vet jag, skulle väl inte vara helt fel det heller. 😉 Ursäkta lång utläggning…

    • Tack för din berättelse och ursäkta för sent svar. Du är säkert just nu inne i det tyngsta skedet av livet där även de glädjeämnen som hör till livet känns som måsten och plikter. Hoppas att det lättar så småningom – och tills dess – du är inte ensam! Vi är många som vet hur det är och tillsammans skola vi svära. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s