Stanna. Pausa.

Är inne på min sista lediga kväll innan jag imorgon hoppar i bilen och kör till Vasa och antagligen/förhoppningsvis förenas med mina barn som mig veterligen vistas hos mina föräldrar. Packar, kollar på alla osedda program från digiboxen och njuter av Lite Vanlig Jävla Lugn Och Ro.

Största lärdomen som jag fått av de här dagarna som jag varit för mig själv är att det faktiskt är helt okej att be om hjälp då man känner att man inte orkar själv. Om man bara vågar sträcka ut handen så är det oftast någon som tar den och man behöver inte alltid vara så himla duktig. Folk förstår så mycket mer än man tror.

Speciellt till alla småbarnsföräldrar som läser den här bloggen hoppas jag kunna förmedla att det faktiskt är helt okej att ta lite tid bara för sig själv. Och för alla er andra också så hoppas jag att ni ibland stannar upp och funderar en stund. Även ett massivt flygplan som står inför take off pausar och tänker efter innan det slutligen slår gasen i botten.

Annonser

7 responses

  1. Sist jag bad om hjälp, när det verkligen körde ihop sig, fick jag en barnskyddsanmälan på nacken. Det var just roligt, och resulterade i tråkigheter men ingen hjälp fick jag ändå. Hundra poäng för familjer som håller ihop och för vänner som ställer upp, det värmer att läsa att det kan fungera – du är så guld värd, allt ordnar sig. Massa kärlek ❤

    • Tack fina du. Och vad otroligt ledsamt att höra att du haft nåt revehål som ställt till det för dig! Kan inte folk bara fatta att bara för att man oftast fixar allt själv behöver man ibland en extra hand och att det inte gör en till djävulen själv.

  2. Just precis. Att be om hjälp när man e slutkörd (eller annars bara har behov för det) istället för att envist klara allt själv e kärlek både till sig själv och till sina barn.

    Jag tycker att det e lessamt att många idag har nåt slags ideal om att vara 100% ”självständig” och oberoende till varje pris. Och att det kan upplevas som ett nederlag om att be om hjälp. Varför det? Om man ser på vår lilla jord utifrån så e vi inte isolerade celler som existerar mol allena. Vi e ett flockdjur. En del av en organism. Det e inte meningen att vi ska klara allt själv. Gemenskap och samhörighed e osaken till att vi överhuvudtaget finns här idag!

    • Exakt! Vi är inte alls starkast ensamma. Och alla borde fatta att det inte är ett svaghetstecken att inte alltid orka allt ensam, tvärtom – den smarta söker hjälp där det behövs. Kramar dit!

  3. Pingback: Köpenhamn | The Diary of a "Housewife"

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s