Ibland känns det som om en borr sakta vevar in i mitt huvud då jag lyssnar på knärrandet i det här huset. Maten är för kryddig, programmet är för tråkigt, badvattnet är för varmt/kallt, kudden ofluffad, vattenglaset tomt, byxorna obekväma, backen för brant, potatisen rör vid gurkorna…då känner jag ett enda stort fett ”FUCK YOU, SATANS OTACKSAMMA UNGAR!!!” vibrera i mitt inre.
Ibland lyckas jag modifiera denna känsla så pass att den antar en lite mer barnvänlig form innan den når de små rosenknopparnas öron men tja, ibland not so much.
Det är klart att jag förstår att de är barn och att de ibland inte förstår bättre men mellan varven måste man ju säga ifrån. Bara för att man är liten och såååå oskyldig måste man lära sig att livet inte är en önskekonsert och att det inte är okej att gå omkring och bete sig som ett revehål mot andra.
Hannah Norrena 
Camilla likes this!
And I like that!
Så är det! Jag var fem före att säga ”gå efter själv, int är jag din mamma!” idag åt mitt barn då det gnälldes om ett glas vatten, och skinkan som var fel och brödet som var orostat, men lyckades sejva med ”…int är jag din tjänarinna!” innan det skulle ha blivit livslånga trauman
Haha, klockrent! Kanske vi borde byta hem, här ska det sidu vara rostat bröd som serveras orostat. Happ.
Tack för det, nu slipper jag känna mig som en skurk de gånger det ”lite” rinner över här. Gnäll i alla former med en skranglig ngäägääängäääähääghäää-röst kan eventuellt göra mig lite nervös ibland.
Jamen, det måste ju finnas en gräns. Man kan ju inte behöva tåla precis vad som helst. Svårt att gå omkring och vara så himla zen då alla bara ska ha och ska ha.
AHAHAH, ”potatisen rör vid gurkorna”. Hos oss är all mat äcklig och så blir man också slagen om tänder en lampa/trycker på hissknappen.
Den finns en speciellt plats i helvetet för dem som rör hissknappen. 🙂
Oh, really!? I hear you sister. Steget från mönstermamma till monstermamma är kort. F*n, det handlar ju bara om att lämna bort två prickar…
Mycket riktigt. 🙂
Ååh, du är verkligen inte ensam om det där 🙂 Har själv också två (pojkar) på 5 och 8 som är bra på allt det där. Sa just ikväll åt 8-åringen att ‘ta själv, du är ju redan 8, jag är inte din piga’…ups!
Nåmen det var ju bara rätt. Fast man är förälder ska man inte behöva ränna runt som en underbetald servitris bara för att behaga de små sötnosarna. Hämta själv!!!
Garvar åt din ärlighet och också Fuas kommentar. Fan vad jag känner igen mig!
Tillsammans är vi mindre ensamma. 🙂
…sås ovanpå makaronerna, ingen snö på marken, vattenglaset i annat rum, fel färg på tandborsten efter 3 veckors användning… listan kan göras oändlig! Numera brukar jag komma undan med ett skarpt ”Nu räcker det” men vägen hit har krävt många liter kaffe, bedjan till högre makter och att juvelerna suttit på sina rum och funderat på hur man egentligen skall bete sig.
HUR KAN DU SÄTTA SÅS OVANPÅ MAKARONERNA?!?!? 🙂
Hear hear! Täcket skall vara bort, och sen skall det vara på, men bara lite på benen inte upp på magen, kudden skall bort, sen skall det vara under huvudet men den är för platt/fluffig/knölig/fel. Sen skall det vara vatten, det skall kissas, det skall vara det ena med det femte och ändå är allt fel och framför allt MITT fel (???).
Man kan ju seriöst få fel i huvu med mindre brukar jag tänka.
Kämpa!
Man blir speciellt galen sen då de har mage att bli arga på en för just såna där petitesser. Ve en för att man satte sig tio centimeter för nära / för långt bort i soffan.
Så skönt att läsa det här idag! Tänkte precis på samma sak igår kväll när jåmande här hemma gick upp till nya nivåer.
Skönt att läsa din kommentar, det gör att jag känner mig mindre ensam.
Efter 1000:de ”var e pappa?” då jag var ensam med pojken hade jag sån lust att säga att han har lämnat oss och kommer aldrig igen. Lyckades hålla mig dock.
Haha, jag brukar också tänka både den ena och den andra spydigheten och skrocka för mig själv.
…och lyckas jag säga nåt som mot förmodan får sonen att skratta drar jag ut på det skämtet så länge som möjligt, i alla olika versioner, för att hålla honom nöjd. Med resultatet att jag är helt snurrig i huvudet när kvällen är kommen!
Samma här. Och är det inte då härligt att tänka att man nästa dag får gå igenom samma rumba igen? Och nästa dag, och nästa dag….det är minsann härligt det här livet.
Gillar skarpt ditt inlägg och hela diskussionstråden… Här gnälls det också om allt möjligt, päronen skurna i korta bitar när det ska vara långa, saker görs i fel ordning (man kan ju inte borsta tänderna innan barnet är påklätt, hur kunde jag ens föreslå nåt så absurt!), potatisbitarna har hamnat i såsen (usch så vidrigt), det är för några tomater på tallriken (igår var det för många), sockorna som man just hämtat från en annan våning är helt fel (gå själv efter ett par andra då för sjutton – men mamma jag ORKAR inte!), chokoskalet på glasspinnen är sprucket när man öppnar paketet (mitt fel naturligtvis!)… jag kunde fortsätta i all oändlighet. Åh så frustrerande och fy vad arg jag blir emellanåt. Man kan ju trösta sig med att barnen nog har det jättebra när de gnäller om alla dessa petitesser.
Nå verkligen. Jag brukar ibland go good old style och dra till med barnen i Afrika som minsann skulle sälja sin egen mamma för att få några såskladdiga potatisbitar. Revenge!!!
Oj sidu vad jag har att se fram emot 😉 sitter här med min tremånaders guldklimp som senaste veckan börjat uppvisa en del ”ampra” personlighetsdrag…!
Haha, good luck with guldklimpen. 🙂 Nu ska du ”NJUUUTA medan du kan”, som tanterna brukar säga.
Vi hade grynosten som blandades med ketchupen situatiom idag. I just say…….
Nooooooh, you didn’t!!! Hur KUNDE du? 😉
Det där kan eventuellt vara ett medfött allmänmänskligt drag som vi bara lär oss att dölja. När folk bor på hotell kommer det nämligen fram igen. Ofelbart.
Mycket möjligt! Folk har en tendens att tro att hela världen kretsar runt just dem.
Alltså om jag serveras grynost med ketchup på hotell så får jag VERKLIGEN psykbryt!!
Haha. 🙂
Till mitt försvar måste jag säga att grynosten bara snuddade med ketchupen. Men jag ska försöka förbättra mig! 😉 Kompenserade med rena släta kläder bredvid sängen till de små i morse. Och med tvättade utekläder (som man kan smutsa ner idag igen). På tal om 5-sjärnig hotellservice liksom.
Jag skulle döda för att få dylik service. 🙂
Ups! När man läser sånt här och är gravid med första barnet undrar man ju nog lite om det kanske går att lämna tillbaka babyn innan det är för sent… Ja, eller så är det nu ni alla mammor ska säga ”Men det är såå värt det!” 😛
Ööööh… Det är SÅÅÅ VÄRT DET!!! 😉
Nämen alltså, hur irritetande och dränerande de små är så är de ganska gulliga också. Det verkar nästan som att de har en inbyggd funktion som känner på sig när man är på vippen att vrida nacken av dem och då drar de till med charmoffensiven och man orkar en stund igen. Så grattis bara! Det blir nog bra. 🙂
När jag väntade mitt första barn var de en som sa ti mig ” du vet igentligen inte vad som komma skall” och jag blev så sårad – visst fan visste jag det.. En söt liten baby liksom. Förbanna så fel jag hade, ingen aning hade man, man trodde bara. Nu när det ljuvliga 3 1/2års trotset verkligen satt fart får man erkänna att hon hade helt rätt. Världen går under om jag råkR bre smöre på brödet fel, en makaron för mycket, fel sked så då kan man inte äta alls, tikkarin var sönder så då sku den slängas i väggen, ett otroligt vrål för att jag hann lägga på bykmaskinen och glömde att de är ju hennes ”uppgift”.. Åhh.. Nå de d försent att ångra sig nu 😃
Heh. Ännu större igenkänningsfaktor än med tändstickorna… Mina barn kan vid det här laget alla tänkbara svordomar och jag har sagt saker som jag har svårt att acceptera att jag kunde släppa ur mig (inga småsaker här inte utan fasligheter som man bara inte får säga…). Men men men jag påminner mig själv om att jag faktiskt gör mitt bästa även om krafterna inte alltid räcker så långt som de borde. Och du har en poäng i det att det faktiskt INTE är ok att bete sig hur som helst fast man är barn. Den diskussionen för jag numera rätt ofta med mina två äldre barn.
Oh en så lättande kedja 🙂
Denhär är förresten bra: Why my kid is crying
Men sådana ungar ni har!? Mina väluppfostrade barn har faktiskt aaaaldrig uppträtt såhär. (håller fingrarna i kors bakom ryggen 🙂 ).
Men håll ut alla ni med små barn, mina barn är redan på väg ut ur tonåren och tro mig – det BLIR faktiskt bättre med åren. Uppfostran funkar!