Helvetes jävla skiiiiiit

Har en riktig eländig skitvecka på gång, fylld med än det ena, än det andra dåliga beskedet. Om jag skulle måsta skriva något hit skulle det främst vara svordomar så istället hänvisar jag till en kolumn om föräldraskap jag skrev då jag ännu hade nerverna någolunda i styr.

Annonser

10 responses

  1. Styrka! Det blir kanske inte bättre sedan (beror på beskeden) men man vänjer sig, och sedan blir det annorlunda – kanske lika skit, men annorlunda är ju åtminstone omväxling.

    Jag hoppas det känns bättre snart.

  2. uppskattar din ärlighet! Tycker själv livet som mor (J är född februari 2012) mestadels är härligt o bra MEN det första året var långt ifrån det. Jag tycker också att lagom ska räcka, o att vi kan ta med våra barn på sånt vi själv gillar istället för att låtsas. Hos oss bakas det inga bullar eller pysslas men simhallen och utelivet trivs vi båda med. Sen är det ju också hela den där biten med att det läggs helt andra förväntningar på en mor än på en far (upplever åtm jag).

  3. Vilken bra kolumn! Håller med Cajsa att det känns som att det läggs andra förväntningar på en mamma än på en pappa. Tex. hur många män har intervjuats om hur dom får jobb och föräldraskap att gå ihop? För tillfället har jag själv mest problem med att sluta svära, vill ju absolut inte att barnet ska lära sig svära men har ibland svårt att hålla mig då barnet biter mig för femtioelfte gången samma dag. Blääääh. Och skulle också vilja ha längre nerver och inte bli irriterad på; mat som flyger på golvet, handskar som rivs av då man just krånglat på dom, en förstelnad kropp som inte vill sitta i vagnen utan stå då man ska stiga av bussen etc. Och önskar att du Hannah får ett bättre veckoslut och att saker ordnar sig!

    • Jag släpper nog ur mig en rejäl radiramsa både här och där – fast jag VET att jag inte borde. Men vi är ju alla trots allt människor och vi gör så gott vi kan. 🙂

  4. Ja! Man borde definitivt vara mera ärlig med ens mindre smickrande sidor som förälder. Min ångest härstammar delvis från de egna förväntningarna jag hade på mitt föräldraskap före jag fick barn. Idealbilden kraschade naturligtvis direkt barnet var fött och jag försöker att inte vara så hård mot mig själv mera. För det är ju egentligen helt bisarrt att man skulle kunna visa en förljugen version av sig själv till ett barn man delar vardagen med.
    Jag är själv ganska känslig men tänkte länge att jag inte borde gråta framför mitt barn, eftersom det sku göra honom rädd och ängslig. För inte så länge sen hade han en period då han slog sina föräldrar då han blev frustrerad och en dag då jag hade haft en helvetes dag gav han mig två örfilar på raken, varpå allt brast för mig och jag började böla. Skämdes först men tycker nu så här i efterhand att det var en bra reaktion så att han lär sig hur sårande det är att slå en annan människa.

    • Absolut! Jag tycker nog att barnen ska få se att det finns konsekvenser på sitt handlande och att även mammor och pappor har rätt att reagera om de beter sig dåligt. Jag brukar själv tänka att det är bra att visa att man kan ha dåliga dagar och vara ledsen, man måste bara förklara varför det är så så de kan förstå vad det beror på och det inte är deras fel. Fast ibland är det ju det och då kan jag säga teks att ”jag blir så ledsen då jag har sagt snällt fem gånger och du inte ens lyssnar på vad jag säger.” Anpassat till ålder och förmåga att förstå och ta in förstås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s