Exet-kexet kan

Det är ju inte speciellt ofta jag diskuterar exet-kexet i det här sammanhanget men ikväll vill jag ge några små se- och läsvärda tips producerade av en av mina absoluta favoritpersoner:

1) Enbuske & Linnanahde Crew ikväll kl.22.35 på MTV3.

2) Brutalt öppen och ärlig kolumn i Vauva-tidningen.

tuomaselaisa

Annonser

10 responses

  1. Det känns stort att ni båda kan erkänna att ni gått igenom ett helvete men fortfarande diggar och respekterar varandra. Känns hoppingivande utan att vara oärligt.

  2. Hörde honom i Vega just och han pratar ju helt PERFEKT svenska! Så därför min fråga 🙂 vilket språk pratar ni med varandra? mvh Språknörden

  3. Hmm. Alltså jag kommenterar högst ödmjukt eftersom jag inte har den blekaste aning om vad ni gått igenom och det hör ju inte till mig att veta heller, så jag kommenterar med högsta respekt till er båda. Men jag undrar ändå över detta ”minusta riippumattomista syistä”. Jag har alltid tyckt att det att man säger att saker ”bara händer”, ingen vet varför, är oerhört oroväckande och ångestladdat. När jag som 13-åring fick veta av fammo att min pappa fått schizofreni och då igen fick samma anledning, ”just coz”, så spenderade jag ett helt år i ett helvete. Jag visste ju inte varför han fått det, så jag var skiträdd för att saker kunde slå ner som från en klarblå himmel. Man kunde alltså bara gå på gatan och bli sinnessjuk, mitt i allt. Mamma försökte trösta mig, men hon var obekväm med att prata om det (deras förhållande till varandra var ytterst dåligt), så hon ville liksom inte gå in på djupet, hon sa bara att pappa hade sig själv att skylla. Men det var ju inte logiskt för ett barn, det räckte inte som förklaring. Så jag analyserade varje tanke jag hade i ett års tid, för att säkerställa mig om att jag inte redan nu visade tecken på att bli sjuk i hovo jag med. Allt var ju tydligen möjligt.

    Det var bara efter ett år, när mamma fattade att jag inte kunde släppa det utan en ordentlig förklaring, som hon berättade att pappa varit knarkare i sin ungdom och att det var amfetamin som utlöst sjukdomen redan när vi var babysar, men att det sen blivit värre med åren. Jag hade ju ingen aning. Dom ville ju skydda oss genom att inte berätta. Big mistake. Jag hade kunnat cope betydligt bättre ifall jag fått veta sanningen. Nu visste jag iaf att det fanns en orsak och verkan till allt, och det var den största tryggheten jag kunnat hitta. För inget händer ju nånsin från ingenstans. Det kanske kan kännas så, ifall man lyckats dölja saker och effektivt ljuga för sig själv för att det varit för jobbiga saker att ta hand om. Men ingenting händer ju bara out of the blue. Och för att ett förhållande ska gå åt pipan krävs det ju två personer med lika mycket ansvar (more or less, klart det finns fall där ena kan misshandla den andra, men då är det på den andras ansvar att säga stopp och sätta sina gränser). Det tar ju tid för ett förhållande att ta slut, lika mycket som det tar tid för det att blomma upp.

    Som sagt så vet jag ju ingenting, men jag fann det synd att han uttryckte det som att det bara hände utan att han alls hade nåt finger med i spelet. Det kan ju mycket väl hända att han inte alls menade det så. Skrift lämnar ju mellanrum för missförstånd. Jag vet iaf att jag arbetat ytterst hårt för att erkänna det ansvar jag bär i att mitt livs kärlek och jag gjorde slut för snart ett år sedan. Jag ville inte göra honom till nån fiende som bara sårat mig, utan jag ville förstå varför det hände och lära mig från det jag gjorde fel, så jag inte kommer göra dom igen i livet. Alla små steg av förlorad tillit som gjorde att vi tappade greppet om varandra. Och jag känner mig dum som doppar min nos i andras affärer som inte angår mig, men pga att jag också bearbetar ett uppbrott så intresserar det mig att veta om såna där saker. Jag hoppas du förstår where I’m coming from, det sista jag vill är att trampa dig eller ditt tappra ex på tårna och ni är fina båda två som öppet ändå delar med er.

    • Tack för din kommentar. Jag tror att du trots allt kan ha förståelse för att i.o.m. att vi båda är någolunda bekanta personer är saken svår att ignorera helt men samtidigt kan vi inte heller dryfta detaljerna offentligt. Därav dessa ditåt svar. Tack att du delade med dig av dina erfarenheter, jag är helt med dig där om att öppenhet är bäst men du förstår säkert varför inte jag kan vara det här.

      • Jo absolut. Jag förstår helt. Jag kände bara att jag ville dela med mig ändå. Jag vet inte hur det är att behöva balansera ett behov att dela med sig men ändå vara väldigt försiktig med hur mycket och vad man väljer dela på grund av en stor iakttagande publik. Det är ändå synd att nån nånsin ska känna att man inte kan vara helt öppen. Men jag pratar om saker jag inte kan prata om pga bristande kunskap i ämnet. Det vet du betydligt bättre än jag. Så jag känner full empati, och som sagt, det är verkligen none of my business. Storkram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s