Jag är ju en förespråkare för att man ska vara ärlig med sig själv, våga lyfta fram sin skit, vrida och vända på den och leva ut den om man nu blir riktigt inspirerad. Då det gäller roliga, härliga, kärleksfulla känslor föder detta ju bara mer medan de svårare oftast tappar greppet om en om man vågar ta fram dem i dagsljus. Efter en tids helhjärtat krälande i träsket känner jag mig nu således styrkt och mer hoppfull.

(Sen gör det knappast heller saken sämre att jag och Anne äntligen fått nästa veckas Stockholms-resa bekräftad. Och det som inte kalla öl i en heta mäns sällskap…ursäkta, JOBB i givande miljö fixar, det finns inte.)