Buu för Stafettkarnevalen

Det har igen varit Stafettkarnevalshelg och även om många säkert tycker att detta är världens roligaste grej vill jag ändå slå ett slag för alla oss som inte varit/är så fysiskt starka.

Åtminstone i vår skola gick typ alla skoljumppatimmar i flera månader före åt till eländet. Säkert kul för de som vann gång efter gång och aldrig tappade pinnen men sätt nu en hög med klumpiga barn o tävla mot A-laget i två månader och kolla vem som efter det tycker att jumppan är skoj.

Även i övrigt är jag så himla trött på att skolgymnastisken alltid ska gå ut på att man ska mätas i alla grenar. Vem springer snabbast, vem gör flest mål, vem blir vald sist i laget, vem kan hoppa över bocken. VEM BRYR SIG?!?

Skoljumppans enda funktion och mål borde vara att idka fysisk aktivitet på ett roligt och inspirerande sätt, inte att föra lärarledd systematisk mobbning av de svagare eleverna.

Annonser

33 responses

  1. Hej
    Jag är klasslärare i ett lågstadium (och varit det i 29 år )…och om det är nån tröst..så har ALLA mina jumppalektioner gått ut på att eleverns ska ha roligt, alla ska vara svettiga och INGEN ska riktigt veta om nån vann nånting! Tror faktiskt att de flesta pedagoger jobbar enligt den principen nuförtiden 🙂
    Hälsningar, Brita

    • Visst finns det jättemånga bra lärare också men tyvärr har åtminstone inte jag haft någon av dem. Inte i jumppa iallafall. I övrigt nog – många. 🙂 Men man kan ju hoppas att de blivit fler under åren.

  2. Jag TROR eller vill tro att nuförtiden är jumppalärarna mer medvetna och mindre sadistiska men Guuuud så många crap jumppaminnen jag också har. Om man t.ex. låter eleverna välja lag så att någon blir sist i mina barns skola (då den dagen kommer) tänker jag nog ställe till med ett ordentligt ståhej!

    Skolan skulle inte borda vara så betygläggande annars heller, tycker jag som barnträdgårdslärare.

    • Betyg har säkert en sporrande effekt men sist och slutligen så handlar ju skolan främst om att ge en mångsidig grund till fortsatta utbildningar och resten av livet i övrigt. Jag kommer nog också att ställa till med rabalder om mina barn hamnar utsättas för samma sak som jag gjorde då jag var liten. Men som pedagog själv hoppas jag att alla strävar efter att göra allt lite bättre än förr.

  3. Också jag jobbar som klasslärare och är precis hemkommen från två dagars stafettkarnevalsrumba. Under dessa dagar har jag sett så många glada miner och tindrande barnaögon att de är svåra att räkna. Jag lyfter på hatten för att denna cirkus ordnas, för den är för många elever en riktig höjdpunkt. I vår skola är träningarna till stafettkarnevalen utanför skoltid för dem som är intresserade. De som vill springa lyckas vi hitta en lagplats till, de som inte är intresserade behöver inte delta. Placeringar är alltså inte det viktigaste, utan att delta och ha roligt. De som inte vill springa brukar söka sig till skolans hejarklack för att få komma med och uppleva stämningen på stadion :).

    Jag håller också med Brita angående skolgymnastikens uppbyggnad. Mina gympatimmar är svettiga och målsättningen är alltid att lägga eleverna först. Alla ska trivas och ha roligt – och strävar man som lärare mot det så går eleverna glada från gympalektionerna. Och det där med att eleverna själva skulle välja lag så att någon blir sist kvar har jag inte sett i någon skola.

    Soliga hälsningar, Fanny

    • Kanske det har hänt nåt under åren då? Jag vill poängtera att jag VET att det finns en massa fina, smarta lärare som gör sitt absolut bästa för sina elever. Hoppas verkligen att gänget har bättre fiilis nu än då. Tack för ett gott arbete!

  4. Jep, jag hörde till de där som blev valda sist till laget och som har trauman från skolgymnastiken. Skönt att höra att något tycks ha hänt med åren.
    Gällande Stafettkarnevalen såg jag just idag en Stafettkarnevalsbuss från Österbotten och sade att de säkert tränar helt sjukt mycket till karnevalen i Öbotten, alla skolor därifrån var ju helt överlägset bäst. Här i stan tog man det inte på så stort allvar, minns att det var frivilligt vem som skulle delta. Detta på 80-talet alltså…

    • Jag är ju från Vasa och där var (är?) det väldigt vanligt att klassresan kombinerades med just Stafettkarnevalen. Okej, alltid är det ju roligt att fara på resa men målet kunde ju gärna ha varierat.

  5. Jag har på sistone tänkt mycket på den där bocken. Alltså varför man absolut skulle hoppa över den. Vad var liksom nyttan eller lärdomen av det? Ju mer man tänker på det desto konstigare blir det. Man står där på ett led, i tur och ordning tar man sats och studsar på någon värdelös avstampsmojäng och sen förväntas man flyga graciöst över bocken. Jag fattar inte vitsen alls.

  6. Oj, du sa det!! Det bästa uttalet om skoljumppan. Jisses håller så med dej. Det var ju minsann mobbning.

    • Jag tror faktiskt att det är till stor del på grund av alla dessa prestationskrav som jag fortfarande har svårt att njuta av motion utan att tänka att jag inte är tillräckligt bra.

  7. Som mamma kan jag också tycka att det ligger en viss orättvisa i att det finns intresserade barn som inte får åka med till karnevalen då de inte kvalar in i laget. Och sedan ska man som någon redan skrivit inte använda skoljumppatimmarna till att öva, det ska ske efter skolan.

  8. Jag drömmer fortfarande om att spränga jumppalärarens postlåda på nyårsafton som payback för traumatiska timmar i många år (Pargas, åttiotalet/nittiotalet). Eftersom jag nuförtiden är ytterst städad och medelålders så blir det väl aldrig av. Det tog många år att komma från prestationsångesten och in i att njuta för sin egen skull efter högstadie- och gymnasieåren som var fulla av direkt lärarmobbning, man dög inte hur man än ansträngde sig, och metoderna var just de där stenålders. Roligt i hejaklacken på Stafettkarnevalen har jag dock haft, fast inte vann vi någo priser där heller.

    • Alltså, jag blir så jävla förbannad då jag läser sånt här! Skicka mig lärarens adress så far jag och placerar några av Unos välfyllda blöjor i sadistens brevlåda. 😉

  9. Bra rutet Hannah! Och tyvärr kan jag intyga att en del av skolgymnastiken på lågstadienivå (har barn i den åldern) åtminstone här i Österbotten fortfarande går ut på att mäta och klocka barnens prestationer, sätta ut resultaten på nån j–la lista så att dom som är dåliga riktigt får SE hur uselt dom klarade sig IGEN ETT ÅR!! Det är rent hjärtskärande att som mamma se sin lilla första- eller andraklassist fara iväg till skolans årliga Skolidrottsdag, ett barn som med tindrande ögon säger ”tänk om jag får medalj o tänk mamma om jag vinner något!”. Sen när barnen börjar komma upp till tredje och fjärde klassen så inser dom ju att det alltid varje år är dom samma eleverna som står på prispallen och får ta emot medalj: medaljörerna är dom som annars tränar friidrott på fritiden eller är bra på nån annan idrottsgren. Jag tycker det är för uselt att även skolan håller på med TÄVLINGAR I IDROTT på skoltid, dom som är intresserade och bra på sånt har alla möjligheter att tävla och nå framgång på fritiden inom olika idrottsföreningar och kan vara aktiva inom dessa och får på så sätt utlopp för sin önskan att tävla och prestera. Jag anser att skolan istället borde satsa all sin energi på att uppmuntra dom som inte annars tränar fysiskt på fritiden, men genom att sätta ut de sämre presterande barnens skitresultat på resultatlistor till allmänt beskådande så förlorar ju dessa stackars barn den allra sista lusten att röra på sig. Sånt här ska inte få understödas med skattemedel i den allmänna skolan. Har även tagit upp detta med skolans ledning, och de har samma åsikt som jag (så säger dom i alla fall), men samtidigt beklagar dom att det finns föräldrar som på inga villkor kan tänka sig att lägga ner dylika tävlingar, utan till och med önskar mera tillfällen till idrottsliga tävlingsprestationer inom skolvärlden…! Det är förstås föräldrar till barn som ligger i täten på resultatlistorna.

    • Men alltså, PÅ RIKTIGT?!? Tönkte att mina upplevelser kanske är en förlegad dinosaurie i jämförelse med modern pedagogin men tydligen inte. Hur kan det vara så? Vilka är dessa människor? Skäms dom inte?!? Hur skulle det kännas om det var deras barn som var längre ner på listan? Blir så ledsen och förbannad!

  10. Som du du vet är jag ju intresserad av det det här med sport och musik. De är ju absolut inga motsatser även om det är svårare att hitta en sportintresserad musiker än en musikintresserad sportare. Har också blandade minnen från jumppatimmarna och blev definitivt inte vald först i staden vars fotbollsspelare dominerade jumppatimmarna och lärarna ofta hade anknytning till föreningen. Men jag kan tänka mig att det finns precis lika många som har taskiga minnen från musik och teckning (heter väl inte teckning längre). Skillnaden är ju att man sällan tävlar på skoltid i konstämnen trots att det också där finns A-, B- och C-”lag”. Skolmusik är väl tänkt att vara lite som ett komplement till Stafettkarnevalen. Själv har jag deltagit en gång i stafettkarnevalen, som förälder, och det var förhoppningsvis första och sista gången. Frös hela dagen och alla var hysteriska. Mina kids har aldrig varit särdeles förtjusta i jumppa men har inte gnällt överdrivet mycket trots att t.ex. grabbens jumppalärare är ett fd. ”proffs”. Tror och hoppas att de både musik och jumppalärarna har blivit mera humana med tiden.

    • Ja, man skulle ju hoppas det. Och det finns ju så många bra och pedagogiska lärare, orättvist att dra alla över en kam. Skoltiden är ju svår överlag så alla trick som kan minimera öppningar för mobbning ska användas – oberoende ämne.

  11. Är så av samma åsikt, bra skrivet! Jag älskade visseligen stafettkarnevalen, men minns nog att det inte kändes så bra att aldrig själv vara tillräckligt snabb för att delta. Vi hade åtminstone alltid uttagningar till stafettkarnevalen och förstås var det bara de bästa som fick delta i själva tävlingarna. Och fast det var fritt fram för alla att delta i uttagningarna så minns jag nog att jumppaläraren alltid bad de bästa att delta. Lite samma med musiken och teckningen, tycker jag. Jag minns att jag hade stora prestationskrav där också. Och tänk att det sattes en siffra på hur bra man var på att rita och sjunga redan i lågstadiet (femman och sexan). Hur är det månne idag? Fy fanken, jag skulle skriva en hel uppsats om det här med en massa exempel men väljer att låta bli så att det inte blir en massa svammel.

    • Det är helt sant. Exempelvis det obligatoriska sångprovet var ju fruktat av många. Lika obehagligt där att som tondöv hamna skråla inför hela klassen. Förhoppningsvis är dagens pedagoger inte lika sadistiska. 🙂

  12. Hej Hanna! Jag kan tyvärr inte hålla med dig. Jag har själv gått i skola i Vasa (högstadiet i samma som dig), och aldrig har skolresorna varit kopplade till Stafettkarnevalen. Träningarna till stafettis har alltid hållits efter skolans slut. Dessutom var jag din jumppalärare ett år i högstadiet, och vad jag kan minnas delades lagen in enligt 1,2,1 metoden på ett led. Ifall du minns annat ber jag verkligen om ursäkt!
    Mycket hänger väl nog också på eget intresse, som med allt annat här i livet. Det att alla inte ryms med i lagen är ju tråkigt, men även det är livet (brukar jag säga till mina barn).
    Supertråkigt att du har upplevt gymnastiktimmarna så som du beskriver!

    • Hej A! Stafettkarnevalshetsen var främst i lågstadiet. Men visst fanns det kvar en hel del stressande moment i högstadiet och gymnasiet också. Speciellt alla förbannade löptest borde avskaffas. 1500m runt sportplan…ångest! Och då var jag ändå inte bland de sämsta.

      Sen ska vi också komma ihåg att jag överlag är en känslig person som lätt tar saker och ting hårt. En klasskompis till mig skrev att hon aldrig haft nån stress utan tyckt det varit kul så alla uppfattar vi saker och ting olika.

  13. You know I love u Hannah, men du vet ju redan att jag diggar karnevalen 😉 Men man får väl ha olika åsikt ibland, eller hur? Har alltid själv varit långsam och inte alltid haft de mest pedagogiska lärarna, och det hoppas jag att jag lärt mig av. Alla ska peppas och få delta om de bara vill, åtminstone i lågstadiet. Vi har fått de mest otippade eleverna att frivilligt delta och då tycker jag att man lyckats. Rörelse och motion åt alla!
    Vill också kommentera lite åt de som förfasas över betyg i musik, bildkonst och gympa skolan. Som lärare om undervisar (och bedömer) mycket musik ser jag inte alls lika mycket till musikalitet som jag gör till intresse. En elev som inte lyckas träffa en ton men som är med, visar vilja och intresse och deltar efter bästa förmåga har definitivt bättre vitsord än en musikalisk elev som visar noll intresse. Samma gäller i gympa som jag också undervisar och bedömer. Bildkonst kan jag inte uttala mig om just nu för där räcker mina egna talanger inte till 😉 Hoppas du har det skönt på resan!
    kram

    • Tack för din kommentar, givetvis får man vara av olika åsikt! Och det finns ju såklart massor med barn och vuxna som gillar Stafettkarnevalen så för dem är det ju bara att ge järnet. Hurra för uppmuntrande pedagoger som du!

  14. Har själv upplevt den mest opedagogiska jumppaläraren och tacksamt nog drogs vi med henne både lågstadiet och högstadiet genom. Riktigt på riktigt skyller jag henne för min avsmak för vissa sporter. När jag började gymnasiet tog jag min strulighet med mig tills jag insåg att gymnasiets jumppalärare var fantastisk och bara ville att vi rör på oss och lyssnar på oss själva. På torsdagar hade i en morgonjumpaatimme då hon ville att vi kommer på plats i pyjamas och bara sträcker på oss och ligger i mörka jumppasalen och funderar på hur det känns, sedan bjöd hon på te. Andra jumppakursen i gymnasiet förstod jaghur hemsk lärare vi haft och hur tervligt det kan vara. Min nya, fina klärare ännu sade åt mig att jestas, så du ändrades plötsligt och började ivrigt hfölja med.

    Den läraren vi hade på lågstadie och högstadie borde aldrig ha fått lära så små barn, faktsikt ingen. Hon skällde och beskyllde, sa åt tonårsflickor att de är tjocka och att som dem skulle hon aldrig använda si och sådana kläder, hon tittade ner, skrek, lät alltid samma människor välja lag (desom var de bästa på sporten, uppmuntrande – de gånger någon som inte var proffssportare ville välja lag skrattade hon typ).JJKag satt med i bland annat föräldraföreningen på högstadiet och försökte då väcka debatt om hennes kompetens som jumppalärare, tror tyvärr att det aldrig ledde någon vart. Samma lärare skötte ”antagningarna” till Stafettkarnevalen redan på lågstadiet. HAHAHAHAHA! Det var som skrivet i sten och i en antik bibel att det var alltid precis de samma som sprang.

    • Alltså, jag blir så JÄÄÄÄÄVLA förbannad då jag läser sånt här! Vem ÄR den här människan och hur i helvete kan hon ha tillåtits fortsätta? Helt ofattbart. Hoppas hon hamnar springa 1500m på tid och hoppa bock över brinnande eld i helvetet.

  15. Och jag medger alla gånger att jag började bete mig som en apa på hennes lektioner i högstadiet. Men de var så innerligt hemska och hon så nedsättande att jag blev provocerad. Kuriosa: hon hotade alltid med det hon tycktes finna som det mest skrämmande: om jag inte beter mig måste jag jumppa med pojkarna. Min kompis ”tvingades” faktiskt till detta och hade sjukt kul med pojkarna (förstås).

  16. Jag har just hittat din blogg och bara måste skriva ett inlägg på det här fast det var ett tag sen du skrivit detta.Gick i en lågstadieskola i Jeppis i början på 80-talet.Vi övade till Stafettkarnevalen hela våren,dvs alla som ville försöka att komma med.Sen blev det uttagning och jag och en annan flicka sprang sämst.Den andra flickan fick ändå följa med som ” andrareserv” eftersom hon gick i sexan och det var hennes sista år i lågstadiet ( jag gick på femman) och det var ju schysst! Men jag var den ENDA som inte fick följa med! Alltså den skammen och besvikelsen jag kände då följer med ännu idag.Jag minns att jag grät och var väldigt ledsen….Helt otroligt att rektorn,som var jumppalärare gjorde det här beslutet.Vi åkte ju ändå buss så jag skulle säkert ha rymts med där! Tyvärr har detta blivit det starkaste minnet jag har från skolan. Sen ska vi int tala om skidtävlingarna varje vinter.Då samlades alla i festsalen för prisutdelning och de som vann fick först gå upp på scenen där det fanns fina priser att välja emellan ( suddgummin,ficklampor etc) Sen gick man i tur och ordning och de som var sist fick ju nöja sig med vad som fanns kvar på slutet.:/

    • Men alltså herregud, vilken jubelidiot! Blir så ledsen då jag läser detta. Hur KAN man vara så fullständigt utan spelöga? Hur är det MÖJLIGT att människor som jobbar med barn inte fattar hur såna här grejer känns i små själar? Helt obegripligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s