Bekännelser från en sur mamma

Är det någon annan som vacklar på gränsen till vansinne med sin avkomma? Dagar som denna känns det på riktigt som att jag inte en endaste jävla dag till orkar fixa, lirka och ordna allt för en liten otacksam tyrann som ändå bara sitter och ignorerar mig.

Skulle inte vilja vara en mamma som skriker och gormar i ren utmattning och sen gråter på väg från dagis för att jag har dåligt samvete osv men då INGENTING FUNKAR!

Jag kan ju inte vara den enda som sjunker?

Annonser

40 responses

  1. Här finns en till…Vi har enmycket känslig 3,5-årig storebror som nu har igen tagit några steg tillbaka med allting. Han ska matas, får raivaren då han sen inte ätit och är hungrig, inget duger etc. o tusen andra fajts. Som tur älskar han nya lillebror men lillasyster får nog ganska mycket ”stryk” (men nog pussa också). O nu måste man ju sen då bara förstå och orka eftersom det är igen nya saker som säkert påverkat honom (ny baby, flyttpå kommande) och han är nu bara en sån herkkis. Men jag är också helt matt av att bråka hela tiden, skulle så gärna bara kramas med alla tre istället. O sen e man ju så fast i babyn och trött av den biten också….Dios mio säger jag!

    • Ja jestas, sömnbristen gör ju inte saken bättre heller! Men grattis till bebben, hade helt missat att han nu kommit till världen. 🙂 Och hang in there. Trots att jag givetvis inte önskar elände på någon annan känns det skönt att inte vara ensam.

  2. Ojoj vad jag känner igen mig! Det låter som hos oss…varje jävla dag, samma ceremoni. Samma ur-usla feelis och känslan av att allt skiter sig. Hur orkar man med 2 års trots, och vad fan skall man göra för att få dom att samarbeta? Att bli mamma är att hamna på överlevnadskurs utan handbok.
    Kämpa, och du är inte ensam – vi är flera i samma båt, om det är nån tröst.

    • Det tröstar faktiskt! 😉 Man tänker ju alltid att ”alla andra” går omkring och myser med sina lydiga och väluppfostrade ungar medan man själv är på gränsen till vansinne med håret på ända. Hang in there!

  3. jag känner med dej och oxå igen de där dagarna. Tänk på din Thailandresa och res lite bort mentalt nån minut när flickan skriker som mest. Så gjorde jag.

    • 🙂 huh, ska försöka. Det kan ju inte bli sämre iallafall. Och sen så är ju det mesta förhoppningsvis övergående. Önskar bara att jag kubde hitta ett sött att få Elaisa att lyda utan att jag ska behöva vrida nacken av henne på kuppen.

  4. Oj va ”roligt” att jag inte är ensam om att bli galen på ungarna! Dom skriker, slåss och gnäller så fort man hämtar dem från dagis/skolan och det känns som om all energi går åt till att gorma åt dem och försöka få nå ordning på situationen. Gårdagen var totalt hemsk och jag trodde att det aldrig skulle bli kväll = läggdax för ungarna! Det är bara att ta en dag i gången och försöka att inte bli knäpp på kuppen 😀

  5. Låter väldigt likt minnen från din barndom. Kommer du ihåg att Markus undrade ”har du försökt med stryk?”

  6. Också denna mamma är på gränsen till vansinne sisådär 30 gånger om dan… Senaste exemplet utspelade sig för en timme sedan, då jag hämtade vår 3-åring på dagis. Jag drog honom på rattkälken, då han plötsligt fick för sig att han absolut måste få åka på den delen av trottoaren som är sandad. När jag förklarade att det nog inte går, eftersom kälken inte glider framåt på sand, fick han ett utbrott av värsta rang. Vrålade, skrek, rev i mig, grät och kastade sig på marken. Detta höll på i fem minuter och då han sprang ut på vägen, såg jag ingen annan lösning än att lämna rattkälken och bära hem mardrömsungen. Hemma forsatte utbrottet ännu nästa 45 minuter. Han slår, skrikr, river och är hysterisk. Själv försöker man räkna till tusen, tänka sig till ett zen-tillstånd etc., men till slut vrålar jag också. Och känner mig alltid lika jävla usel efter det 😦

    • Ja men herrejestas, vem sku orka med att ta så där mycket skit utan att reagera?!? Dessutom tycker jag nog att barnen ska få märka att det finns gränser för vad mamma orkar med också. Ingen ska behöva behandlas som slasktratt, sådeså.

  7. Du är absolut inte den enda som sjunker eller har sjunkit! Jag har mången gång sjunkit så lågt att jag stått och bara skrikit typ ”ÄÄÄÄÄÄÄÄÄ” eller skrikit åt mannen att ”nu tar du antingen över denhär gaaalnaaa trotssituationen eller kör mig till Hesperia” osv – mycket vuxet och pedagogiskt. Före jag hade två barn / hade varit med om trots, kunde jag aldrig ens i min vildaste fantasi tro att jag skulle tappa nerverna eller skrika åt mina barn. Det låter ju så fult och hämskt då man hör någon annan göra det.

    Det som räddat mig har varit goda vänner och mammakompisar med jämnåriga barn som går igenom samma nya känslor och galna faser och ibland försöker jag lugna nerverna med att sjunga FYC ”You drive me crazy” med galen röst – men kan inte säga att det skulle funka särskillt bra. MEN har tyckt att det är viktigt att sen då alla lugnat sig gå igenom situationen lite på barnnivå och be om förlåtelse. Min rådgivningstans sa klokt om trotsen att ”det viktigaste är att dagen för barnet varit mer positiv än negativ som helhet”.

    • Du vet inte hur ljuv musik detta är för mina öron. 🙂 Givetvis önskar jag ingen av mina ödessystrar nervsläpp och elände men det gläder mitt trötta hjärta att jag inte är ensam om att det ibland säger ”KRIIIIIII!!!!!!!” i huvu.

  8. Kyllä, här brakar det också. Jag märker att jag nu själv börjar tappa lite musten och lusten att hitta på roliga grejer och vettigt program, laga mångsidig och hälsosam mat, ha rutiner i vardagen, vara närvarande åt mina barn osv., när det bara blir skrik och bråk och raivare no matter what. Sku jag månne få ett gladare barn om jag bara parkerade honom framför Puuha Pete med en säck godis i famnen? Tänk om det är lösningen?

    • Åtminstone ibland är det minsann det enda rätta! Jag brukar sporta både tv och mutor då jag helt enkelt inte orkar mer. No big deal. Det finns ju faktiskt barn som bor i hyddor byggda av skit som också är helt okej. Vi måste ta lättare vägen oftare!

  9. Också jag känner nu och då, eller ganska så ofta ;-), att vi har världens jobbigaste treåring som jag kunde ”sälja så billigt” vissa stunder att jag säkert skulle betala för att någon tog henne. Man grejar och fixar och ordnar hela dagen enligt vad som ska vara kul och bra för ungen och ungen tackar en med att retas, retas och åter retas och sedan vägra lite ett och annat emellanåt. Och japp, jag skriker och gormar och häver ur mig en massa dumheter och sen på kvällen då ungarna somnat funderar jag hur jag kan vara så skit. Men en sak jag försökt göra är att be dottern om förlåtelse då jag skrikit och gormat och det brukar leda till att även hon ber mig om förlåtelse. Sen kanske den happyhappy-stunden inte varar mer än 2 minuter, men det känns en aning bättre just då i varje fall.

    • Aaaah, just det! Ibland verkar det nästan som att de känner på sig sin risiga situation stunden innan man skulle vilja vrida nacken av dem o därför blir lite extra gulliga just in case. 😉 Eller sen kanske de minns då man fräser: ”Vill du att mamma ska bli lika arg som igår?!?” och skärper sig. 😉

  10. Fly fältet är den effektivaste hjälpen. Jag har också modifierat Annes slogan ”Man vaknar och så var den dagen förstörd” till ”Man kommer hem och så var den dagen förstörd”. Lite självdistans gör ju också susen 🙂

    • Jag MÅSTE fara bort alltid nu som då, om så bara över några timmar. Några drinkar och lite skvaller brukar muntra upp även den suraste av mammor. 🙂 Och ja, gotta love både ditt och Annes uttryck!

  11. Jag har modifierat Annes slogan ”Man vaknar och så är den dagen förstörd” till ”Man kommer hem och så är den dagen förstörd”. De dagar man inte ens kommer hemifrån är ju riktigt eländiga.

  12. Jag bara MÅSTE skriva för det här inlägget skulle inte ha kunna komma på ett bättre tillfälle.

    Jag höll Ellen hemma idag från dagis för att vara en lite ”bättre” mamma. Herregud säger jag. Jag har INGEN stubin what so ever. Jag höll på gå in i väggen tills min man kom hem från jobbet och efter maten sa ”Jag tar barnen ner och leker, städa du om du vill.” Så jag fick städa i fred, dricka vittvin och hann t.o.m. sätta mig på soffan i 20 minuter och titta på Emmerdale innan det var dags för kvällsgröten.

    Jag är inte en sämre mamma för att mitt barn är på dagis fast jag är hemma. Jag är en bättre mamma pga det.

    Och gud så skönt det blir att börja jobba ens 2 dagar i veckan i januari. VUXENDAGIS!!

    Kram

    • Att vara på jobb är ju som semester jämfört med att vara hemma med barn. En baby går helt bra, de sover så pass mycket men att dessutom underhålla en livlig trotsåring som klättrar på väggarna är minsann inte det lättaste. Det att t.o.m STÄDNING är kiva bara man får göra det ensam torde vara beviset… 🙂

  13. Jag diskuterade vår sons trotsanfall med en kompis som har ett lika gammalt barn. Hon såg fundersam ut och sa ”Jag tror inte vårt barn haft ett enda trotsanfall.”

    AAAAAAAARGH.

    Jag säger som alla andra, skönt att läsa att man inte är ensam… Även om ”vissa” ungar tydligen aldrig trotsar.
    Som en annan kommentar påpekade så är det enda som hjälper ibland Louis C.K.s mycket svarta humor.

  14. Dehär är orsaken att jag kommer gång på gång tillbaka till din blogg. Verkligheten.
    De e så innihelvitis tröttsamt me alla supermammor som ”gråter varje dag på jobbet” av saknaden för sina barn, som helst sku stanna hemma å pussla, rita fina show-off teckningar (där man tydligt märker att de e mamman själv som hållit i pennan..allt för syns skull) kramas å sjunga Sound of Music visor, som har candlelightdinner till den älskade maken vareviga dag..osv osv..
    De e int många veckor sen som ja fråga min kompis i telefon om ja faktist e enda mamman i världen som hoppar jämfota, klappar händerna å hjular när ungarna åker till dagis kl.8 på måndagmorron?!

    • Guuuu, va glad jag blir av din kommentar! Även jag är så tacksam öve att alla ni likasinnade typer finns där ute så jag inte är den enda som hänger ut min skit. Visst finns det de där som på riktigt ÄR som Mary faking Poppins både här och där men vi andra är minsann lika dugliga som barnafostrare också. Relalalalaxa bara. Snart är livet ändå slut. 🙂

  15. Pingback: Aaron, magen och matandet… | A penny for my thoughts

  16. Skulle kunna komma från min mun. Har konstant dåligt samvete för att jag är så arg på barnen hela tiden. Jag skriker och gormar som värsta psykfallet (alltså på riktigt, jag skriker allt vad mina lungor orkar). En gång när jag som vanligt hade megaraivare på allt och alla i huset märkte jag att vi hade fönstret uppe och grannen stod utanför. Tycker att hon tittar lite konstigt på mig efter det, jag bara ler inställsamt tillbaka 🙂

    • Vet du, jag är säker på att grannen gör detsamma – men kanske hittills bara råkat ha haft fönstret stängt o på så vis (åtminstone hittills) lyckats upprätthålla illusionen om idyllen. 🙂

  17. Jaaa! Exakt så känner jag mig. Dottern fyller tre i januari och fy helvete sådant år vi har bakom oss. När tar denna trotstid slut?! Dottern byter alltid det hon trotsar mest med och vad hon t.ex. vägrar, så det inte skall bli tråkigt. Nu senaste nytt är att inte sova. Varenda jävla dag och kväll får man ha samma diskussion med henne om och om igen och till slut bli riktigt arg och ryta till och hota sätta ut henne på gården då ifall hon inte vill sova (för att hon inte skall väcka lillebrodern). Nu har hon t.o.m börjat hålla lillebror vaken med att kasta böcker i hans säng, which is nice. Men vad fan skall man göra när det kan hålla på i timtal om man bara säger till snällt och håller sig lugn? Sen när man blir riktigt arg börjar hon nog sova… För att inte tala om trotsanfallen hon får under dagen. Ärligt sagt väntar jag nog lite på januari då jag skall börja jobba igen… Fast inte på att sätta lillebror på dagis.

    • Ja alltså, vad är upp med grejen att man måste bli ritkigt jävla förbannad för att något ska hända? För det ÄR ju så, man kan vara tålmodig och pedagogisk till en viss gräns men som sagt…allt har sin gräns. Och jag tycker faktiskt att barna ska få lära sig veta hut – om det så kräver lite tuffare tag mellan varven. Man kan inte dalta med silkeslen röst i evighet – åtminstone inte om man inte vill ha ett knippe monsterungar på halsen. Okej, att skrika kanske inte är den bästa metoden men ibland så gör man det man måste. No big deal.

  18. Ja men åååh, vad skönt att läsa om sånt här. Att det existerar även annenstans. Nog vet man ju att ”alla andra” också kämpar på med sitt men ändå. Här är också barnen så i luven på varann mellan varven eller annars bara gör fanskap. Och så ryter man till och i samma stund undrar man om det hörs till grannarna?
    Ikväll körde jag på ett nygammalt knep när jag var ensam med kvällsrumban – jag lekte att jag blev döv av skrikandet. Då sakta dom upp och blev lite oroliga, de skrivkunniga skrev lite lappar åt mig och så 😉 Lugnet varade i ungefär 5 sekunder efter att jag återfått min hörsel..

    • Voi jestas… 🙂 Alltså jag förstår verkligen din frustration. Misstänker att jag har ännu värre tider framför mig då Uno växer upp så han kan börja kina han också. Suck. Men vet du vad? Om det kan vara till nån tröst så är jag ganska övertygad om att även mina grannar hört ett och annat. 😉

  19. Alltså TACK för detta inlägg och alla ljuvliga som kommenterat. Har känt mig såå skit i dag för ungarna har varit som vildar ända sen frukosten och jag har tappat nerverna kanske tusen gånger. Den yngre ( jep, han med två-årstrotset) har dessutom börjat med att sätta igång med ett illvrål så fort man höjer rösten. Bra tankeställare -man känner sig extra lyckad då man tänker att han bara gör som han ser (hör) att jag gör… Läste nånstans att det börjar lätta då yngsta barnet fyller tre. Looking forward to it. Om jag nu överlever till dess.

    • Visst är det härligt då man märker att man inte är ensam? Åtminstone jag finner tröst i att det finns ödessystrar där ute. Vi ska alla försöka hjälpas åt istället för att ensamma sitta och tugga fradga av ansträngningen att upprätthålla den perfekta fasaden. Hang in there sister, you´re not alone! Lämna gubben hemma med gapandet ikväll och så går du ut och tar en öl eller många.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s