Om att gå över lik

Det sägs ju att man gör i princip vad som helst för sina barns skull, man lyfter bilar, slåss mot drakar och kasterarar fula gubbar med kökssaxen. Nå, igår gick jag för första gången över lik.

Det var sini så att då jag skulle föra ut barnvagnen så passade jag på att låsa ut mig så jag var tvungen att börja leta efter extranycklarna…och alla vet ju att extranycklar alltid är utplacerade i mörka skrymslen där en massa äckliga kryp älskar att hänga.

För mig som är sjukligt rädd för spindlar var det värsta Fångarna på fortet-ögonblicket där jag stod och stirrade på nyckeln som dinglade bakom ett gäng med monsterspindlar och måste välja mellan att låta min stackars avkomma skrika ihjäl sig av skräck eller låta stackars mig själv skrika ihjäl mig av skräck. Valde det senare och efter en blodig fajt involverade en lång sopborste och en viftande Norrena gick jag som segrare ur striden.

Kändes vuxet på något sätt att klara biffen själv istället för att (som den 34-åring jag är) hoppandes och sprattlandes yla på mamma, pappa eller Tuomas att de ska komma och DÖÖÖÖÖÖÖDA SPINDEEEEELN!!!

Annonser

2 responses

  1. Det var verkligen ett steg åt rätt håll 😉 grattis. Och passar på att gratulera till det fina namnet lillebror fick. Uno är ett släktnamn hos oss, så min äldsta heter Karl-Uno, jätte-fint det oxå. Ha det bra. Nästa gång du har närkontakt med spindlarna går det säkert ännu bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s