Alltså, jag fattar inte hur storfamiljer och/eller ensamstående fixar livet utan att tappa förståndet. Själv är jag helt i upplösningstillstånd efter fyra dagar ensam med två barn och en hund. Och då har jag ändå haft hjälp av en kompis vars barn agerat lekkompis åt Elaisa på dagarna. Mina nerver är helt enkelt inte gjorda för detta eviga knärras. Får fel i huvu!
Hannah Norrena
Uusi WordPress.com -sivusto
strunta i allt hushållsarbete, köp all mat färdig, muta den äldre och innan du hinner blinka har det gått några veckor och du börjar bli pro. Andas! Och belöna dej själv, helst flera gånger om dagen. Jag bjussar på öl i stan så fort du bara kommer loss.
Hota och muta är mitt motto. 🙂
Det går nog bättre redan nästa vecka ska du se, men förståndet tar nog en hel del stryk hur man än gör, det är sant 😉
Tur att huvudet är fullt av förstånd som man kan offra för det goda. :=)
Fullt och fullt… 😉
Nästa vecka har jag som tur lite assistans igen, så skönt!
Fattar heller inte! Och då e vi två och har bara en som dessutom är en ängel för det mesta 🙂
Hermoloma, here I come!
Hej och hälsningar från dag 12 av 14 som ensamförälder! Den äldre är outsourcad till farmor och farfar för ett dygn, den yngre läser bok för sig själv (!!!) just nu – vilken LYX.
Jag undrar också hur de som inte tappar förståndet riktigt är funtade. Aldrig har jag känt mig så medveten om mina egna tillkortakommanden som när jag tappar förståndet med ungarna. Och de är bara två. Och vi är två vuxna. Av vilka den ena ofta är bortrest, måste tilläggas.
Pias tips är mycket bra, de är typ mina grundpelare i mammalivet. Jag vill tillägga ännu ett tips: Alepa Kauppakassi hemkörning! Speciellt på vintern.
Bra ide, visste inte att de kör hem! Alla tricks är tillåtna. 🙂
Servera rejäla mängder sömnmedel till kidsen så att de sover 2 dagar. Problem solved 😉
Onekligen en frestande tanke mellan varven.
😀
Första veckan med två barn på tumis (i och för sig endast normal arbetstid 8-16) hade jag som mål att vi alla skulle få frukost och bli påklädda. Allt utöver det beslöt jag att betrakta som bonus och stor framgång. Ganska hastigt kom man sen in i någon form av vardagslunk. Men det går inte att jämföra med att vara ensam med ungarna hela tiden. Man blir tokig på att hela tiden vara skärpt och inte få tala med en annan vuxen. Och sen känner man sig skyldig då man blir sådär tokig och sen blir man ännu tokigare…
Ja alltså, mitt vanliga jobb är som världens picnik i jämförelsen!