Till dig som kanske vill föda barn en dag

Blir så ledsen då jag hamnar läsa förlossningsberättelser som Muffins, att vissa ska behöva ha så himla jobbiga upplevelser. Utdragna, plågsamma historier som är så långt ifrån den omtalade ”positiva smärtan” man kan komma. Trots att det här med att föda barn är något av det mer smärtsamma en människa kan tvingas utstå vill jag ändå skicka ut några tröstande rader dit ut till alla er som står inför detta och kanske hittills mest matats med skräckhistorier som får de mest detaljerade mili- och fiskehistorier att framstå som blygsamma berättelser av ett gäng flickscouter.

Att föda barn behöver inte alls vara som en slakteriscen där döden framstår som ett lockande alternativ. Det kan t.o.m. vara en så pass givande och spännande upplevelse att man (citerar här en viss Norrena från olika diskussioner 2009) ”gärna skulle göra det igen om jag slapp ta hand om ett till barn”. Och då är jag verkligen ingen smärttålig person utan snarare den som kan lipa över lite växtverk men det finns ju bättre droger än Burana på sjukhuset och man får ingen tapperhetsmedalj fast man lämnar bort dem.

Innan jag skulle föda Elaisa fick jag av mina medsystrar främst höra positiva och spännande berättelser och inte en enda av dessa ansåg det hela vara något omöjligt eller traumatiserande, snarare tvärtom. Minns att en väninna t.o.m. sa att ”synnyttäminen on ihanaa”, något som åtminstone ingöt god stämning i mitt dallrande fläsk. Och då ska vi komma ihåg att ingen av dessa kvinnor är någon självutnämnd superföderska eller smärtlindringspolis, de flesta har glatt tagit för sig av allt huset har att erbjuda. Hur som helst så tror jag att alla dessa bejakande attityder skrämde bort de eventuella orosmoment jag hade och jag hoppas att jag i min tur ska kunna inskänka ens lite hopp till alla nervösa chicks där ute.

Känner inte att intääänätet är ett ställe där jag offentligt vill dela med mig mina egna två förlossningsupplevelser sådär mer detaljerat men om du behöver en klippa i stormen och lugnande ord på vägen är du välkommen att mejla mig på hannahnorrena@hotmail.com så ska jag ge dig inside infon och alla heta tricks.

Kom ihåg: trots att vissa hamnar gå igenom den omtalade Skräckförlossningen då ungen ska ut finns en även en annan variant: att föda barn kan vara a piece of cake.

Annonser

29 responses

  1. Mamm miin brukar säga: ”Onhan se niin ihana se lopputulos mutta saattuuhan se ihan saatanallisesti”. Håller med där. Hoppas man inte behöver vara med om nåt dödsfall nånsin, uhh…

  2. Oj hjälp jo, läste Muffins historia nu och är så lycklig över att jag inte behöver spänna för det där mera! Men skulle jag veta att min tredje förlossning skulle vara i linje med mina två första så vore det nemas problemas. Jag har haft två väldigt olika upplevelser (en igångsättning och en naturlig), men båda har börjat med värkar på eftermiddagen/kvällen och bebis på småtimmarna. Epidural båda gångerna och rätt så smärtfria krystningar. Det starkaste minnet är ändå den övernaturligt fantastiska känslan av att äntligen få träffa bebisen, det kan faktiskt vara härligt att föda barn!

    • Tänk, vad fantastiskt att du är en av de som fått det lite enklare! Jag tycker att det är viktigt att vi påminner våra medsystrar om att det även finns dessa förhållandevis lätta upplevelser också. 🙂

  3. Exakt! Föda barn tyckte jag var lätt som en plätt, men det känns lite tabu att säga det? Ett barn har jag fött i epiduralens sköna vagga och ett helt utan någon smärtlindring alls. Nä, jag är ingen superkvinna, jag var bara så sjukt fokuserad på att jag skulle ha ut barnet genast (det gick snabbt, hon kom vid anmälningsdisken på Jorv).
    Alla är vi olika, man kan aldrig veta före hur ens kropp reagerar.

    • Ja, det kan vara lite tabu att säga att det inte är så himla jobbigt, ibland känns det nästan som att ”ju värre, desto bättre” – som om man varit bättre om man haft det svårt. Nu menar jag givetvis inte att ens förlossning skulle vara enbart en inställningsfråga, vissa får komplikationer och som du skrev så reagerar vi alla olika men även de positiva upplevelserna behöver få utrymme.

  4. Du har säkert rätt Hannah! Men jag hade sugit åt mig mest av dessa piece of cake-historier och blev ganska överraskad sen då det äntligen är dags. För alltid är det ju tyvärr ingen piece of cake och ibland kan det också bli komplikationer som försvårar förlossningen. Jag tycker nog att det kan vara bra att vara medveten om att det också kan vara jobbigt, lika mycket som det kan vara a piece of cake. Jag är kanske inte längre någon optimist då det gäller dethär ämnet, snarare realist. Alla är vi ju olika och hur mycket jag än önskar att alla kvinnor kunde få en piece of cake-förlossning så blir det ju inte så 😦

    • För tydlighetens skulle vill jag understryka att jag givetvis inte menar att ens förlossning enbart skulle vara en summa av ens inställning. Jag betvivlar inte för en stund att du och många andra har gått igenom helvetet med en massa komplikationer och andra grejer som du inte kunnat påverka. Men jag vill framhålla att det inte är hela snningen och att det kan gå bra också. Ibland känns det nästan som att det bara är de värsta upplevelserna som berättas och därför vill jag ge en annan syn på saken. Men som sagt, det är absolut inte min mening att föringa någons upplevelse – bara att påvisa att många gånger går det helt bra.

  5. En kram åt dig för detta härliga inlägg! Själv upplevde jag en hemsk första förlossning och skall om några månader föda igen. Tar alltså mer än gärna emot alla tips, goda råd och pepp som finns!

  6. För mig gjorde det jätteont eftersom epiduralen hade ramlat ur utan att någon märkt det. Men det tog bara 15 minuter med krystvärkarna så jag ska inte klaga.. det gick bra liksom..

    • Oj då, that´s a first! Har inte hört den förut. Men tur att det gick så snabbt iallafall att du inte hamnade på en eländig utdragen historia. Du tryckte på för kung och fosterland du. 🙂

      • haha, jo.. jag försökte ”hålla emot” för jag fick inte krysta just då mellan verkarna, men Nangfaa hade tydligen bestämt att hon skulle ut 🙂

  7. Jag måste också dela med mig med min berättelse. Jag gick två veckor över beräknad tid så förlossningen lades igång. Så jag visste att nu börjar det hända. Men efter 30 timmar hade det inte hänt så mycket förutom värkar och att jag var både fysiskt och psykiskt trött och slut. Då valde jag kejsarsnitt.
    Min pojke är inte äldre än 6 veckor idag men alla värkar är bort glömda. Snittet har läkt bra och visst, det gör ännu ont och jag klarar inte av att göra allt jag kunde göra innan men det går åt rätt håll.
    Ärret kommer alltid att påminna mig om hurdan förlosningen var men sånt är livet.
    Det finns lika många förlossningar som upplevelser och berättelser (och jag kan inte uttala mig om hur det känns då barnet kommer ”rätt väg”).

    • Tack för att du berättade din historia! Det känns viktigt att vi alla kan ta del av alla dessa varianter som finns. Är också glad att du idag mår bra trots att du hade en jobbig väg dit. Hang in there!

  8. Jag håller med om lätt som en plätt! Men vi är alla olika! Båda gångerna gick snabbt 3h och 4h, ont tog de men inte så att man tappade förståndet! Sku kunna föda när som helst på nytt, men två barn räcker för oss! 🙂

  9. Oj, vad glad jag blir av att läsa det här inlägget, både som barnmorska och höggravid blivande tvåbarnsmor. Jag upplever precis det samma att alla skräckhistorier och komplikationsfyllda förlossningsberättelser mycket gärna basuneras ut. I verkligheten går ju de flesta förlossningarna bra och är komplikationsfria men det är liksom inte lika intressant att diskutera detta. Tack för det här inlägget! Sommarens bästa inlägg!

  10. Med första barnet var det horror. Alldeles för trött (hade vakat på sjukhuset 4 nätter innan då jag hade misstänkt gravidförgiftning, vad det nu hette på ”riktigt”) och spänd för att fungera vettigt. Skrek av smärta och spydde om vartannat tills epiduralen kom. Hade tom svårt att ta till mig den lilla ufotypen innan mot morgonsidan efter lite hysteri då inte sambon fick stanna som stöd trots att jag planerat familjerum.
    Andra barnet. Kom in för att kolla läget lite, och födde några timmar senare, utan ett knyst. Epiduralen hann nog dock börja verka först efter att han kom. 🙂 En finfin upplevelse fast vi inte hann lyssna mer än kanske en sång på min mycket väl planerade cd. 😉
    Tredje barnet. Kom in på natten. Låg i kurvor och pratade med studerande. Gick på vessan och så tänkte han komma där. Eftersom mig svanskota var av (hade halkat på en pytteskateboard en natt kanske tre veckor innan och slagit svanskotan på en kistas hörn) så ville de ha mig på sängen och krysta. Någon minut senare och utan någå droger denna gång så var han där. ❤ Men så blödde jag ordentligt en stund och då var jag lycklig att vi inte hamnade köra till Borgå vilket vi hamnat göra om vi hade kommit in lite senare, alla tre sjukhusen var fulla. Då hade jag väl förblött.

    Jag sku kunna föda på nytt närsomhellst men tyvärr flyttar sambon till Thailand om det kommer en till överraskning till oss. 😉

    Men ja, jag tror att paniken ofta ställer till det. Inte alltid men ibland kunde det nog gå snabbare och lättare om man bara har ett inre lugn trots smärtan och jobbar MED sammandragningarna istället för att kämpa emot smärtan.

    • Tack för dina berättelser! Din första förlossning fick liksom en snedstart direkt från början med misstänkt havandeskapsförgiftning (som jag vill minnas att det kallas… ;-), inte undra på att din fighting spirit var lite sådär naggad i kanterna. Tur att det gick bättre med de resterande tu iallafall. 🙂

  11. Åt mig funkade epiduralen perfekt båda gångerna. Har varit med om sammandragningsvärkar tills jag inte mera kunnat ta det och bett om epidural. Men krystningsvärkar och annat efter det har jag ingen aning om. Ser båda som en positiv upplevelse, utan smärta – men det är sant att det vågar man kanske inte alltid säga högt bland fasansfulla historier runt kaffebordet…

    • Njaaah, ibland känns det faktiskt lite som att ”värst vinner” i de sammanhangen. Och inte så att jag inte skulle förstå att nån haft det superjobbigt men viktigt att inte systematiskt skrämma livet ur sina medsystrar om man haft en helt positiv upplevelse.

  12. Håller med dig om att alla typer av historier borde berättas, inte bara de värsta. Själv hade jag hört både bra och dåliga storyn, men var själv positivt inställd. Ibland blir det ändå inte som man tänkt sig. Jag var inställd på en naturlig förlossning med så lite smärtlindring som möjligt. Men det gick inte riktigt som planerat – när jag kom till BB var jag redan så trött av att ha väntat och vakat hemma med värkar att jag gladeligen tog emot epiduralen när jag checkade in. Sen väntade vi 12 timmar på att babyn skulle komma, men h*n låg lite snett och började få pauser i hjärtrytmen och då blev det plötsligt dags för kejsarsnitt. Jag var helt oförberedd, allting gick så snabbt och mannen blev stående ensam med mina grejer i rummet när de rullade iväg mig. Jag minns att jag grät floder, det var ju inte så det skulle gå! Mådde fruktansvärt illa och skakade som besatt efter operationen. Men allt gick bra till slut, babyn kom ut i tid och fick fulla poäng. Idag är h*n 3 år! Jag fick också prata igenom förlossningen efteråt med personalen så det blev inga trauman.

    • Oj hjälp, förstår verkligen att du var upprörd. Vilken mardröm! Det är ju så himla svårt det här med förlossningar, hur man än förbereder sig och försöker visualisera hur det ska gå är det inget vi i slutändan kan påverka. Men tur att det gick bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s