V.38…trött, tröttare, tröttast

Ibland då jag går till butiken och råkar få syn på mig själv i en spegel eller skyltfönster förstår jag varför folk stirrar. Magen är så stor att den liksom är en slap in the face. Men tja, inte länge kvar nu. Ska försöka överleva utan att helt pina livet ur mina närmaste med suckar, gnäll och uppgivna trötthetstårar.

”Mamma, du behöver inte vara ledsen, mamma förlåt!”

Den här tröttheten och hormonsvallet är så orättvist mot henne att hjärtat brister. Det är ju inte hennes fel liksom. Men hur förklarar man gång på gång åt en 3-åring då man själv knappt hålls på benen?

Annonser

19 responses

  1. I lördags då vi var på Iso Omena såg jag en kvinna som var gravid på slutrakan. Det var inte du, men kunde ha varit. Jag märkte att jag stirrade och det var inte för jag tänkte att herregud så hon ser ut, utan det var för att jag tyckte hon såg så fantastiskt fin ut. Så det är nog därför vi stirrar, den som nu gör det.

    Ni är båda så fina på bilden.

    • Tack snälla du, det skänker lite tröst. Och jag menar inte så att jag som helhet skulle se anskrämlig ut men att magen liksom är så groteskt stor att även jag själv blir lite skraj. 🙂

  2. Om det tröstar, så är du så otroooooligt fint att det smärtar i mina ögon! Har aldrig sett en snyggare pregfit, förresten!

  3. Jag vet så väl hur det är när man är så trött att man går sönder och barnen kommer och ber om ursäkt för något som egentligen inte är deras fel. Yäk, vad man känner sig dålig då. Jag är ju inte någon position att säga åt dig vad du ska göra, men vad som hjälpt mig är att helt (nästan) ärligt tala med barnen om att man just nu är trött och att det är tungt, att det inte är barnets fel men att man blir lycklig och glad över att barnet tröstar (trots att det egentligen kanske gör att man går sönder lite mer).

      • Jag brukar tänka så här (helt utan vetenskapliga bevis och bara för min egen själaro): förstår barnet kommer allt att bli bra, förstår barnet inte kommer det att glömma och allt blir bra.

        Men barn förstår ofta mycket mer än vad vi tror, och vill. Ibland får jag för mig att mina egna barn snarare plockar upp min egen känsla av nederlag och besvikelse när jag inte orkat vara så pedagogisk som jag önskat än att de tar till sig vad det nu kan ha varit som jag var arg över.

      • Jag tycker bara det är så synd om de små livet som tror att det är de som gjort något fel då de är de sista man kan skylla på! Men visst, ibland har de ju nog gjort det också… 😉 Och en trotsig 3-åring är inte bästa möjliga kombination med en höggravid hormonstinn hysterisk mamma.

  4. Det är så fint med höggravida. Det är större än livet. Kommer ihåg när jag som tonåringar stirra för jag kunde inte fatta att skinnet höll…

  5. Heh! Jag twittrade om precis samma sak idag! Att vitsi så folk stirrar, men sen såg jag min spegelbild i ett skyltfönster och fattade varför dom gör det. 😀 Och jag måste nog erkänna att jag alltid stirrat på höggravida kvinnor, det är liksom så otroligt att där inne i magen finns en levande människa som riktigt snart ska komma ut därifrån.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s