Mammakiosken är stängd

Har ganska lång stubin då det kommer till barnen, brukar inte tappa nerverna helt på första raksträckan men då det kommer till slutspurten på dagen har jag nog svårt att stå emot min spontana längtan efter att börja gorma och vrida nacken av dem.

Mina barn vet ju såklart att det finns en liten lucka i slutet av min ork som är lite som då man dubblar på en pokerautomat. Ibland lyckas man få fram ännu en vinst – ibland säger det bara kaboom.

Under det senaste åren har jag dock lyckats hitta på en varningssignal som funkar på deras små hjärnor. Mammakiosken är stängd. (I praktiken är meningen ofta kryddad med ett halvtyst förinihelvete, men du är såklart fri att använda din favoritsvordom.) Allt är slut, här finns inget mer att hämta, kassan är räknad, jag börjar nu låsa kioskdörren och har man en sista önskan är det nu den ska fram ty sen slänger jag nyckeln i roskisen tills imorgon. Är det riktigt kris kan man alltid spela martyrkortet och darra lite på rösten för extra effekt men i ärlighetens namn behöver man oftast ej fejka darret i det läget.

Konkret och greppbart metafor för små trötta hjärnor.

Gult som varningsfärg

Sista dagen på sommarlovet – hallefuckingluja. Om detta fortgått länge till finns det en stor risk att jag i brist på annan sysselsättning skulle ha förfallit helt och blivit en fullfjädrad Domestic Goddess med en förkärlek för gult.

20862417_10154663627121338_203672829_o.jpg

20863781_10154663638036338_465368673_n.png
20864689_10154663638041338_2134283665_n.png

Är väl knappast den enda som tänker att detta med att barnen går till dagis och skola är en välsignelse? Tänk nu, åka ensam till jobbet. Hur guld är inte det?

Lyxliv med endast ett barn

Sommaren kom och gick, eller kanske den aldrig ens kom men kalendern visar att det nu är dags att ta sig själv i kragen igen. Har haft fullt upp med att installera oss i vårt nya hem som vi äntligen fått flytta in i efter allt strul. Därav tystnaden även i detta forum.

För tillfället är jag ensam hemma med min numera 5-åriga Uno medans hans syster Elaisa är på semestertripp med sin far. Tanken som slår mig hårdast är att JESUS, VAD LÄTT DET ÄR MED ETT BARN!

Menar inte med det att underminera alla enbarnsföräldrars vardag men för en intryckskänslig person som mig själv är bristen på ständig kakafoni ett helt underskattat njutningsmedel. Att kunna lyssna på vad barnet säger utan att samtidigt in i andra örat bli matad med en helt annan historia är ju rena rama lyxen.

Min dotter får i sin tur njuta av att sola sig i sin fars odelade uppmärksamhet i Norges huvudstad så inte helt synd om henne heller. Tror att alla vinner på att man delar på sig ibland och hinner med varandra lite mer sådär på riktigt.

Boys in the hood

Det stora samtalsämnet på min kära arbetsplats Yle denna vecka har varit den militärövning som pågår på området. Man blir såklart överumplad och förvånad då man kommer till jobbet och soldater i stormutrustning och maskingevär vill se passerkort men samtidigt så var de väldigt sympatiska killar. Det är trots allt lyckligtvis fråga om en endast övning som tillåter ett trevligt bemötande.

Tanken som slår mig hårdast är att vi är sååå otroligt lyckligt lottade i Finland då närvaron av dessa figurer inte är en del av vår vardag. För vissa är detta en realitet. Låtom oss vara glada över att vi och dessa unga män nästa vecka är tillbaka och käkar munkar på lunchrestaurangen eller någon brigad och inte ligger i en hög bakom stugan.

19021800_10154439347941338_1915678833_n

Timeout från allt

Det tog ett tag att smälta det historiska som hänt under de senaste åren. För att fira tog jag och mina kompis Anna oss en tripp till Barcelona. Som de utarbetade småbarnsmammor vi är koncentrerade vi oss mest på att gå runt, äta, dricka och shoppa. Som balsam för själen!
18698623_10154405440776338_123058844_o
18716385_10154405429676338_967710424_n
18720824_10154405435676338_769192061_o
Extra lyxigt var att jag efter 3-dagarstrippen hade ytterligare två dagar ledigt under vilka jag passade på att gå på Bruno Mars-konserten med min kära vän och kollega Jukka. (Vill du läsa vad jag tyckte om konserten kan du göra det HÄR.) Tragiskt dock att själva konsertbesökarfenomenet fick en så sorglig klang några timmar senare. Ofattbart. 18720737_10154405448261338_1418870339_o

Hejdå mögelhuset

Det jag berättar nu har jag inte kunnat knysta ett ljud om under de senaste fem åren. Låt mig förklara varför.

Då min dotter var tre år (2011) bestämde jag och min sambo Tuomas oss för att skaffa ett större boende. Vi hittade ett hus i Esbo, ett stort drömhus med snygga arkitektiska lösningar och tjugo äppelträd på gården. Livet lekte, jag var gravid med barn nr.2 och allt var pretty fine and dandy. Huset visade sig dock ganska snart efter inflyttning vara mögelskadat.
elaisahuset
v-38

Då min son var två veckor gammal (2012) hamnade vi flytta ut utan någonstans att ta vägen. Vi åkte hem till mina föräldrar i Vasa och försökte häva köpet utan resultat. Efter otaliga medlingsförsök var till sist vårt enda alternativ att gå den rättsliga vägen.

För att komprimera en vääääldigt lång och komplicerad historia till några meningar kan jag berätta att vi 2015 vann fallet i tingsrätten – en dom säljarna överklagade till hovrätten. 2016 vann vi dock även där men det var först förra veckan som vi äntligen även i praktiken fick köpet hävt och ersättning för de hisnande summor vi lagt ut på detta.

Många vänner har under årens lopp frågat mig hur jag orkat leva med detta. Orkat och orkat…tja, jag har tammefan inte haft något val.

Att leva som ensamstående förälder, juggla jobb, dagishämtningar, sjuka barn och ett någolunda skapligt socialt liv har inte varit nån piknik. Jag har gråtit i dagistamburar, ältat med vänner och familj, diskuterat med månen om alla möjliga scenarion. Våndats. Dagligen. Satt ena tassen framför den andra. Om jag lärt mig något så är det att not to sweat the small stuff.

Alla sömnlösa nätter, alla tårar och all obeskrivlig angst och ovisshet under de senaste fem åren kan inga pengar ersätta men det ger mig tröst att rättvisan segrar till slut. Och att man fixar mer än man tror, på sätt eller annat.

Kan man simultant ta sig igenom småbarnsåren, en separation och två rättegångar där hela ens framtid står på spel så klarar man det mesta. Keep your head up. ❤

Var det meningen eller slumpen?

Många säger ju att livet är en följd av en massa slumpartade händelser som sedan utformar ens tillvaro. Ibland funderar jag dock om det bara är slumpen eller om det finns en större orsak till varför man fattar beslut.

Igår var jag på en väninnas 40-årsfest och hastade hem för att hinna till sista metron – som jag missade. Istället gick jag och min kompis på en bärs till en närliggande bar där jag träffade en typ som bad mig ut på dejt.

Mina föräldrar skulle åka till Ylläs i helgen men bilen gick sönder. Skulle det ha hänt något tråkigt om de åkt? Hade en älg sprungit ut framför deras Volvo om allt gått som planerat?

Alla de små och stora val vi gör eller som görs för oss i livets olika skeden leder oss in på ett spår. Om vi valt att gå åt ett annat håll i alla de vägskäl vi varit i… hur skulle livet ha sett ut då? En spännande tankelek. För man får ju aldrig veta hur det hade gått om man valt annorlunda.

Katten släpade in Darin!

Ibland blir jag sjukligt blyg då jag ska göra mitt jobb. Intervjua nya människor om vad det nu sen kan vara för tema – en situation som är lite sådär småknepig ibland. Hur får man t.ex. en nervös gäst att skina och/eller sig själv att framstå som någolunda påläst trots att man knappt hunnit sätta sig in i temat. Ibland vill man helst bara springa och gömma sig. Som idag.

Idag gick det dock fint – hade två superfina gäster. Med rekryteraren Markus Fabricius talade vi rabaldret om hur viktigt det är att vara snygg för att landa drömjobbet. (Inte speciellt viktigt förstås så länge man lämnar shortsen hemma då man går på jobbintervju.)

Den andra var internationella popsensationen Darin som imponerade på mig med sin avslappnade attityd och gudomliga perfektion till röstanvändning – t.o.m. i en dammig studio. Vill du titta och lyssna kan du göra det HÄR.

18051930_10154310010446338_48330371_n