Var det meningen eller slumpen?

Många säger ju att livet är en följd av en massa slumpartade händelser som sedan utformar ens tillvaro. Ibland funderar jag dock om det bara är slumpen eller om det finns en större orsak till varför man fattar beslut.

Igår var jag på en väninnas 40-årsfest och hastade hem för att hinna till sista metron – som jag missade. Istället gick jag och min kompis på en bärs till en närliggande bar där jag träffade en typ som bad mig ut på dejt.

Mina föräldrar skulle åka till Ylläs i helgen men bilen gick sönder. Skulle det ha hänt något tråkigt om de åkt? Hade en älg sprungit ut framför deras Volvo om allt gått som planerat?

Alla de små och stora val vi gör eller som görs för oss i livets olika skeden leder oss in på ett spår. Om vi valt att gå åt ett annat håll i alla de vägskäl vi varit i… hur skulle livet ha sett ut då? En spännande tankelek. För man får ju aldrig veta hur det hade gått om man valt annorlunda.

Katten släpade in Darin!

Ibland blir jag sjukligt blyg då jag ska göra mitt jobb. Intervjua nya människor om vad det nu sen kan vara för tema – en situation som är lite sådär småknepig ibland. Hur får man t.ex. en nervös gäst att skina och/eller sig själv att framstå som någolunda påläst trots att man knappt hunnit sätta sig in i temat. Ibland vill man helst bara springa och gömma sig. Som idag.

Idag gick det dock fint – hade två superfina gäster. Med rekryteraren Markus Fabricius talade vi rabaldret om hur viktigt det är att vara snygg för att landa drömjobbet. (Inte speciellt viktigt förstås så länge man lämnar shortsen hemma då man går på jobbintervju.)

Den andra var internationella popsensationen Darin som imponerade på mig med sin avslappnade attityd och gudomliga perfektion till röstanvändning – t.o.m. i en dammig studio. Vill du titta och lyssna kan du göra det HÄR.

18051930_10154310010446338_48330371_n

 

Konsten att sporta tacksamhet

Inte mycket till rapporterbart i det här lägret! Kanske just för att jag bestämt mig för att inte jaga en massa kicks från höger och vänster utan mer ta dagen som den kommer. Njuta av det som är istället för att sucka över allt jag inte har.

Det jag har är dock inte helt illa! Intressant jobb:

17902760_10154286599881338_485631648_o

Ljuvliga vänner:

17910669_10154286585926338_1438783112_n

Två superfina barn som verkar gilla mig trots att jag verkligen inte riktigt räcker så himla långt mellan varven. Men man tar vad man har och gör vad man kan. Tänker på min kloka mors ord: ”Tänk på hur mycket du faktiskt GÖR!”

17918851_10154286585861338_1689043536_n

Kroppskamp

Har verkligen haft svårt med träningen den här vintern. Efter att Elaisa börjat skolan har dagarna blivit så långa att jag inte har hjärta att föra dem till gymmets barnparkering efteråt. Således har det blivit ganska sporadiskt. Viljan finns men logistiken går inte riktigt ihop.

Igår hade vi dock ledigt och jag tänkte att nu ska jag våga mig på mitt livs första Body Combat-pass. Riktigt kul och tungt men ändå inte sådär fem före döden / spy i roskisen-tungt som jag tänkt mig. Överlevde med hedern någolunda i behåll.

Idag kom jag dock knappt upp ur sängen. Hyvla ost är omöjligt. Men träningsvärk är skönt. Man känner ju att man lever liksom. Och att man gjort något.

Inspiration i Amsterdam

Har varit på en 4-dagars tripp till Amsterdam, så roligt! Först två dagars lallande med några kolleger och efter det två dagars föreläsningar på Radio Days Europe. Första gången jag lyckades nästla mig in där (tack vare ett Koura-stipendium) och det kändes sjukligt inspirerande.

Då man sitter där i studion och svamlar dag efter dag, år efter år blir det lätt att man fastnar i samma hjulspår och manéer och bara upprepar sig själv. Då är det välkommet med lite nya tankar så man får schvung i schnacket igen.

Hade så kul att den enda bilden jag tog var den här – jag med mina boys Peter och Jukka på en eftermiddagsbärs nånstans i kanalmyllret. ❤

17311223_10154207530816338_5593441983475626966_o

Grattis till mig!

Hade en ypperlig födelsedagshelg fylld av jobb, skumppa med vänner och en ocean med blommor av min fina granne Helena. Hon är också ensamstående mamma så vi brukar hjälpas åt, hämta barn då den andra inte hinner, fira stora och små saker tillsammans. Så värdefullt socialt nätverk då mor- och farföräldrar är på andra sidan av landet. Vi ödessystrar får hålla ihop helt enkelt. ❤

Har förresten en fiilis av att det kommande året är året when I finally get my shit together. Puss!

17269249_10154190079036338_2119037525_o

Goafton!

Förlåt, jag är världens sämsta på att uppdatera nuförtiden trots att jag vet att massor med människor tittar in här varje dag. Livet rullar nu på och det som händer kan/vill jag dessvärre inte rapportera om desto mer just nu.

Har dock gjort några observationer under den senaste tiden. Om vi börjar med en liten reminder för oss alla:

IMG_20160818_193634

Men det finns alltid fina typer! Hade glädjen att gå på tupare i helgen men denna fina böna. Det finns alltid något hoppfullt och lyckligt i dylika stunder: nystart och oskrivna sidor.

IMG_20170304_205623_864

Ikväll hade jag nöjet att äta middag med vänner och den som inte uppskattar thaikäk, skumppa och skvaller goda vänners lag är död inombords.

IMG_20170308_201449_120.jpg
Ska fylla år om några dagar vilket alltid är kul. Folk i min ålder brukar oftast fnysa åt dylika festligheter med att konstatera att det nuförtiden bara är jämna år som räknas men jag anser att varje år man tillryggalagt med hedern i behåll är en prestation i sig.

IMG_20170303_224434_524

Håll sjuka barn hemma

Det gläder mig att Esbo stad har höjt sin karenstid för magsjuka barn från en dag till två! Om vi respekterar detta kan förhoppningsvis alla vara friskare framöver och slipper se den där eländiga ”Magsjuka i huset”-lappen på dagis.

Jag har ju även tidigare stått på barrikaderna för att folk ska respektera smittorisken för sjuka barn, speciellt då det handlar om denna eländiga åkomma. Då jag hör föräldrar stå och förklara för personalen att Lisa/Pelle spytt igår ”men att det bara nog var något hen hade ätit och nog orkar vara på dagis” får jag god lust att vrida nacken av dem. Det ÄR själviskt att föra ett sjukt barn till dagis.

På Svenska Yles webbplats kom det i veckan ut en artikel om detta ämne ”Själviska föräldrar för smittbärande barn till dagis” och väldigt många föräldrar reagerade kraftigt på den. Det största problemet verkar vara att arbetsgivarna inte har förståelse för att föräldern måste vara hemma om barnet är sjukt, vilket ju är alarmerande. I Sverige är de betydligt mer tillmötesgående och staten ersätter lönebortfall vid längre sjukdomsperioder.

Som ensamstående förälder vet jag precis hur bökigt det är då allt bara kör ihop sig och ingen kan hjälpa till men inget blir bättre av att man för sjuka barn till dagis eller kanske smittar ner sina kolleger på jobbet. Så kära vänner, kan vi inte hjälpas åt kring detta så alla får en friskare vår?

Barnfri vecka

Har skickat iväg mina barn till mommo och moffa i Vasa på sportlovsfirande och trots att jag själv jobbar 6/7 dagar den här veckan så känns det ändå lite tomt. Oceaner av tid att fylla med…tja, vad gjorde man före man hade barn? Tränar lite, ser på TV, talar i telefon och är allmänt lite rastlös. Känner ju som att man borde maximera den här tiden nu för snart är de tillbaka och sen är det back to basics igen men känner mig lite villrådig.

Då de är hemma önskar jag ibland inget annat än en lugn stund och då de är borta saknar jag deras närhet och underliga läppä om allt och ingenting och kommer på mig själv med att titta på deras bäddade tomma sängar. Damned if you do – damned if you don´t.

16839368_10154138524381338_1249819406_n.jpg