Födisträff i Barcelona

Spenderade helgen i Barcelona med mina gamla tjejkompisar från gymnasiet i Vasa som en gemensam 40-årsfest. Då vi tog studenten 1997 hade inte så många av oss satt foten utanför landets gränser mer än för en skidsemester till svenska fjällen eller eventuellt en avstickare med föräldrarna till Kanarieöarna.

Idag är läget ganska annorlunda då hälften av gänget flyttat bort från hemstaden, inte bara runt om i Finland utan även till Sverige, Norge, Tyskland, England och Spanien. Därför var det så himla roligt att få några dagar att bara umgås utan jobb, barn, måsten och tider att hålla.

Hade så kul att detta var den enda bilden jag tog men tror den kan visualisera stämningen då barndomsvänner är vänner även i vuxen ålder.

Barcelona

Annonser

Då man får lite tid över…

Barnfri, ledig lördagkväll. Vad gör man då? Ofta får jag en känsla av att jag borde maximera denna mytomspunna egentid, pynta upp mig och träffa folk men just idag räcker min energi till att titta på en ny säsong av Svenska Hollywoodfruar, avnjuta ett glas Riesling samt Lite Vanlig Jävla Lugn Och Ro.

31542979_10155320339236338_6064493890671476736_n.jpg

P.S. Om du inte följer mig på Instagram så rekommenderar jag det. Eller tja, det är väl knappast revolutionerande innehåll men en halvsuddig selfie och en liten inblick i livet vågar jag nästan utlova. Trevlig helg!

Det ultimata veckoslutet

Då man lever som ensamstående förälder är de lediga kvällarna hård valuta. Å ena sidan vill man maximera den barnfria tiden, springa ute och träffa en massa folk eller sen bara ge efter för den tynande orken och stanna hemma på soffan. Denna helg lyckade jag kombinera bägge, träning och soffa på fredag medan lördagen vigdes åt en löjligt bra Lisa Nilsson-konsert och bubbel med vänner.

IMG_0776.JPG

Idag har jag njutit av ohämmat soffande och bl.a. förundrats över detta underverk till människa. Är inget direkt balettfan men råkade fastna för en dokumentär med den här gudomliga dansaren idag och kan inget annat än plocka upp hakan från golvet i beundran.

Har du fyra minuter över rekommenderar jag starkt följande omänskligt skickliga, estetiska njutning. Det blir liksom inte bättre än just SÅHÄR.

Boybandkväll i Yle Vega!

Jag vet! Boybandkväll i Yle Vega, hur GULD är inte det? På onsdag kommer vi ohämmat att spela boybandhits och vältra oss i detta världsomspännande fenomen som dragit in miljoner och dominerat hitlistorna världen över i årtionden.

Vare sig du erkänner det eller ej är du svag för Backstreet Boys, East 17, Take, That, NKOTB eller One Direction. Rösta på din ultimata boybandslåt HÄR! Själv har jag nog mitt favoritband klart och jag verkar ha överfört det på nästa generation.

31223912_10155295378486338_4672600062117806080_n

48 symptomfria timmar är på allas ansvar

Fick hem ett spyende barn från dagis förra veckan. Vi har varit skonade de senaste åren så tänkte att kanske immunförsvaret tuffat till sig och/eller att föräldrar tagit hälsomyndigeheternas och dagisets rekommendationer på MINST 48 SYMPTOMFRIA TIMMAR HEMMA EFTER MAGSJUKA på allvar men tydligen inte.

Har stått på barrikaderna och predikat om detta tidigare och tänker fortsätta att göra det tills alla tar sitt ansvar och håller sig själva och sina smittbärande barn hemma MINST 48 SYMTONFRIA TIMMAR.

(Detta innebär också att om någon i familjen är drabbad bör andra familjemedlemmar hålla sig hemma då de med största sannolikhet bär på smittan själva och kan smitta fast de inte själva har symptom just då. Exempel: spyr syskon A kan syskon B inte gå till dagis. Spyr du kan dina barn inte gå till dagis. Smitta inte andras barn, smitta inte dina kolleger. Inte direkt hjärkirurgi direkt.)

Så nu spenderar vi helgen i dessa tecken tack vare kanske just dig som förde ditt magsjuka barn till dagis för tidigt. Tack. Verkligen. Hoppas mötet eller vadenuva var just så viktigt att du tycker att det var värt det.

31073203_10155292713761338_8492922421928525824_n.jpg

Mom of the year

Jag har ju aldrig utgett mig för att vara en sådan där aktiv mamma, en som leker med sina barn, går på skogsutfärd på helgerna och grillar korv i skogen. Men ibland skärper jag mig – som idag då vi var hemma på tumis med Uno och vi tillfället till ära byggde en legovärld. Tror jag är typ värd en Mom Of The Year-statyett nu.

IMG_0693

Inget New York för mig

Då man har fixat semester, barnvakt och dollars och ens flyg till New York inhiberas samma dag som man ska åka kan man unna sig en ohämmad radiramsa av svordomar.

Vaknade up imorse, hugad på att åka iväg till New York för att fira min 40-årsdag med min vän Anne (som btw har en eminent reseblogg under sin upplevelse just där). Mommo satt på tåget för att komma hit för att sköta barnen då jag får ett meddelande från Finnair att mitt flyg blivit inställt pga dåligt väder i New York.

Satt i timmar i telefon för att hitta alternativa sätt att ta mig dit, närbelägna städer, andra resedatum men nej, blir kvar hemma. Man kan inget åt vädrets gudar men världens antiklimax att packa upp väskan orest, that´s for sure.

Jag fyllde 40!

Jag fyllde 40 igår. Tänkte att det är en orsak att ge ifrån mig ett livstecken även här i min sovande blogg. Min pappa sa att just denna ålder är den bästa, man börjar få sin shit together. Barnen blir äldre, jobbet rullar på, man har pengar, hem och förhoppningsvis även någon typ av sinnesfrid och jag kan inget annat än hålla med.

Med åldern följer dock begränsningar. Diskuterade igår på lunchen med en kollega saker man märker att man inte längre mäktar med. Som t.ex. det faktum att folk i sina Tinder-profiler beskriver sig själva med emojin. Kom på mig själv med att i äkta tant-anda konstatera att jag inte har tid, energi eller tillräckligt bra syn att försöka tolka en persons liv och personlighet genom dessa pyttesmå figurer. (Dessutom, vad gör folk med den tid de sparar på att inte skriva några fullständiga meningar med ord?)

Vi kom fram till att jag kanske borde starta bloggen ”Over the hill” som beskriver livets begränsningar och skönheter efter 40-strecket. Har faktiskt en stark känsla av att 40 är det nya svarta.

”Jag var den andra kvinnan”

Intervjuade en modig och befriande frispråkig kvinna i veckan, finlandssvenska nöjesreportern och frilansskribenten Carita Rizzo som i LA Times kom ut ur skåpet med sin historia om då hon hade ihop det med en upptagen man.

Jag tycker det är viktigt att våga ta upp otrohet – som ändå är betydligt vanligare än många av oss skulle vilja tro – och tala om det ur många olika synvinklar. Kanske vi alla kan förstå varandra lite bättre om vi vågar försöka sätta oss in även i sådana situationer som för oss själva kanske känns främmande eller fel.

Rekommenderar varmt artikeln som du hittar HÄR.

P.S. Du får väldigt gärna dela med dig av dina erfarenheter av otrohet i formuläret längst ner i artikeln. Varken jag eller någon annan ser vem som skrivit så det är fullständigt anonymt. Är bara nyfiken på hur folk tänker i detta och jobbar vidare på ämnet.

Våga be om hjälp

Då jag var yngre var jag superdålig på att be om hjälp. Jag tänkte att det var att visa svaghet och otillräcklighet – inte bara vad gäller praktiska saker utan även då det kom till det egna orkandet. Ville vara en av de där som är stark och fixar allt.

Många år senare skulle jag våga påstå att jag blivit en av de där som fixar det mesta – men jag gör det inte ensam. Jag har vågat börja sträcka ut handen och märkt att då jag gör det… är det alltid någon som tar den.

T.ex. idag då min dotters tandställning lossnat och den enda lediga akuttiden för att limma dit den igen var mitt under min arbetsdag vågade jag fråga en dagisförälder som bor bredvid både skola och tandläkare om hen kunde hjälpa till. ”Inga problem, det fixar jag!” Som gentjänst kan jag imorgon hjälpa dem i en annan logistiskt sett utmanande situation.

Speciellt för alla ensamföräldrar är det sociala nätverket viktigt. Vänner, grannar och andra föräldrar som hjälper till då man själv inte hinner. Att våga be om hjälp är ingen svaghet, det är vår gemensamma styrka.