Jag har ju insett att jag är överkänslig men jag kan ändå inte hjälpa att mitt hjärta vrider ihop sig i medlidande flera gånger om dagen då jag ser något sorgligt.

En ensam pensionär som sitter på sin rullator utanför butiken (autsch), eller den äldre damen på jumppan som har noll koordination och alltid far åt fel håll (autsch), eller glassbilsgubben som står ensam ute på gatan och väntar på kunder som aldrig kommer. Buhuu.

Alla har alltid så himla bråttom. Håsa hit, håsa dit, håsa runt en liten bit. Ska man träffas ska det bokas in tre veckor på förhand.

Okej, det kan ju vara förståeligt att det är knapert med tid om man jobbar heltid, har hundra barn, springer maraton, odlar sina egna gurkor, bakar cupcakes osv men jag har också två barn och sköter vardagsrumban någolunda okej men håller ändå på att tråkas ihjäl.

Vad gör ni med er tid? Vad ska jag göra med min?

(Vägrar börja träna för maraton.)

Har idag tagit ett stort steg för mitt eget välbefinnandes skull och varit och samtalat med en vis kvinna som förhoppningsvis med tiden kan hjälpa mig hitta lite riktning i livet. Det känns som att jag behöver det nu. Är nöjd över att jag svalt min stolthet och bett om hjälp istället för att envisas med att alltid vara Fröken Duktig och klara allt själv. Så…bra jobbat, jag!

Dom här har nog sjungit ”Bäbä, vita lamm” några gånger tidigare.

Man blir ju lätt lite sådär socialt lat och blyg av att vara mammaledig, om jag lyckas gå till butiken är det program nog för den dagen. Gissa om jag således nu är på gränsen till burnout då jag varit en sväng till jobbet, gått på dagisets vårfest samt deltagit i husbolagets vårtalko.

Men faktiskt helt kul, det måste erkännas. Dagisbarnen var söta och det är ganska terapeutiskt att idka trädgårdsarbete. Dessutom bjöds det på korv och öl och bjuds det på korv och öl är den här chicken nöjd.

Sommarens första grillade korv (okej, korvar) – hur GOTT är inte det?!?

Ramlade igår över en lysande text om föräldraskap skriven av Sofia Mirjamsdotter på HBL-bloggen. Du kan läsa den HÄR.

Jag och Tiina inledde terassäsongen idag. Det var kul men inte speciellt hett.

Ni vet den där fiilisen då man på morgonen känner sig lite lat och inte orkar tvätta håret utan tänker att ”ÄH, jag klarar det en dag till!” … och sen går man omkring och ångrar sig resten av dagen?

Jag vet inte riktigt vad som håller på att hända men det känns som att jag håller på att bli…VUXEN!