Tillsammans är vi mindre ensamma

Det har varit en hel del skriverier om småbarnsföräldrars välmående efter den tragiska olyckan i söndags och jag vill rekommendera er att läsa det här blogginlägget innan ni förpassar mamman som körde till helvetet.

Jag säger inte att det finns något som ursäktar det att man kör ihjäl sina barn men diskussionen kring den desperation som många mammor och pappor lever med varje dag är viktig för att det ska finnas tillgänglig hjälp för de som behöver den.

Ni är många som brukar tacka mig för min ärlighet kring mitt tillfälligt ganska bristfälliga liv (och moderskap i synnerhet) och det gör mig alltid lika glad att höra att jag inte är den enda som går på knäna ibland. Inte så att jag skulle glädja mig åt ert elände men det känns skönt att inte vara den enda. Man får helt enkelt ta skiten vartefter den kommer och komma ihåg att be om hjälp där det behövs. Tillsammans är vi mindre ensamma. Ha en fin dag!

kuva (17)

Hjälp skydda alla små och stora

Precis som alla andra är jag givetvis bestört över olyckan som i söndags krävde en ung mammas och hennes tre barns liv. Utan att gå in på desto fler detaljer eller spekulera i vad som hänt så är dock en sak klar som korvspad: ingen människa som är i balans skulle göra något sådant bara av ett ögonblicks impuls.

Det finns människor där ute som speciellt under småbarnsåren upplever livet som att ständigt trampa vatten med näsan nätt och jämt över vattenytan, som om man med blödande fingrar klamrar sig fast vid en hal klippa med bara mörkt vatten under sig.

Folkhälsan satsar detta års Lucia-insamlingspengar på att hjälpa just dessa kämpande småbarnsfamiljer. Rösta gärna och bidra med en slant så kanske någon annan kan bli hjälpt – i tid.

20141027-204341-74621639.jpg

Home alone

Man får väl knappast säga såhär men det är nog SÅ skönt att få ha de här sällsynta kvällarna helt för sig själv utan de små själviska kokosbollarna.

20141025-204034-74434851.jpg

Det är ganska sällan det vågar sägas rakt ut att moderskapet ibland är totalt utmattande, urlakande, glädjedödande. Detta eviga givande, uppassande, älskande, fixande…ibland är det bara för mycket.

Så i detta nu njuter jag i fulla drag av ett vinglas och The Bachelorette på digiboxen. So sue me. Trevlig helg allesamman!

The joys of motherhood, del XXXXX

Det är tidig morgon. Jag står i duschen och njuter av lite vanlig lugn och ro då jag hör att dörren öppnas och någon vrålar:

”MAMMA, HAR DU TAGIT DEN DÄR TOMMA NÄSDROPPSFLASKAN SOM JAG HADE SATT PÅ HYLLAN OCH TÄNKT LEKA MED NUUUU?!?! DEN ÄR BORTAAA!!!!

*SLÄM!!!* (dörren smälls fast så fönsterrutorna skallrar)

Jag: ”Öööööh….?”

När katten är borta…

…d.v.s. när Anne har den dåliga smaken att vara borta från vårt gemensamma kärleksnäste här på jobbet söker jag desperat efter knep att lindra min längtan och känna mig lite närmare henne. Idag blev det att låna hennes nagellack. Jag menar, matchar det tröjan så matchar det och vi delar ju allt förutom varandras män så hoppas jag är förlåten.

20141022-153715-56235280.jpg

Om trevligt bemötande

Träffade just en kollega i hissen som tyckte att min glittriga tröja var så fin och att det är lyxigt att den skapar en discobollseffekt i hela hissen. Hur glad blir man inte av det?

Själv var jag härom dagen i butiken och eftersom jag tror så starkt på det här med att behandla andra som man själv vill bli bemött så brukar jag alltid le och vara vänlig mot de jag träffar. Kassatanten tittade på mig och sa att ”vet du hur glad jag blir då någon kund ler mot mig?” Där ser man då hur mycket en liten kommentar eller gärning kan göra för en medmänniska.

Vad lära vi av detta? Vi skola alla dela med oss av vår snällhet och inte vara rädda för att dela den med andra – och alla får en bättre dag i slutändan. Trevlig helg!

kuva (16)

Poista kaikki?

Igår hände det som jag fruktat så länge. Jag lyckades radera alla mina bandade program från digiboxen med ett enda litet knapptryck. Den som planerat menyn så att ”poista tiedosto” är bredvid ”poista kaikki” borde få stryk.

Ögonpåsar

Jag vet inte vad det beror på men ju mer jag sover desto större ögonpåsar får jag.

Antar att det har något att göra med att min kropp under de senaste fem åren har vant sig vid 5-6 (max 7) timmars nattsömn (ostörd i bästa fall) för då jag nu som då råkar få mig mina 8-10 timmar ser jag mer bombad ut än någonsin. Vi talar påsar i hundranittio. Stora nog för att bära hem familjeförpackningar av cornflakes från butiken. Jag förstår inte. Är detta skönhetsgudarnas dom till att Hafva Sömsskuld För Evigth?

(Och nej, det blir inget bildbevis i detta fall.)