Lördags-gnäll

Klockan är just efter 22 en lördag kväll och jag ligger redan i min säng i mitt gamla flickrum och skrollar genom otaliga festliga bildflöden på snygga människor på fina sommarstugor, roliga festivaler och grönskande parker och känner mig så himla tråkig, ensam och utanför. Visst har jag kidsen och mina föräldrar här men i övrigt är det knappt så att ens hunden vill gå ut med mig.

För att göra det hela riktigt livat underhåller jag mig själv med att undersöka lokala gymmets timutbud imorgon bitti. Inte ens där händer det något före lunch. Suck. Bara två veckor kvar av semestern…sen ser det iallafall UT som att man har ett liv, hehe.

Gud, vad jag gnäller. Jag tycker riktigt synd om er som tittade in här för att få en liten läppä och istället hamnar höra på min martyrdynga. Nu ska jag sluta marra och istället få mig en god natts sömn så jag blir snäll igen och imorgon då alla vaknar upp bakis i nedpissade tält eller främmande lägenheter är jag redan och lyfter skrot i nån trendig tränings-outfit med en proteinshake i handen. DET ska jag sen posta överallt i rent hämndsyfte.

(Förutsatt att jag orkar släpa mig dit då förstås. Gör jag det inte kan jag alltid ta någon bild från i mars.)

Uno 3 år

Firade Uno/Unski/Unobaluno/Unilurus/Unifatius 3-årsdag igår hemma hos mina föräldrar tillsammans med en av hans gudmödrars familj. En massa fina presenter och i synnerhet en av dem föll i god jord för min lilla rockare.

20150702-221043-79843403.jpg

Gästerna hade även med sig ett uppblåsbart hoppslott som extra överraskning!

20150702-221248-79968577.jpg

Uno övade sig på att få in den nya åldern i fingrarna.

unos födis

20150702-221901-80341114.jpg

Onni tog det hela med ro.”Chill, dude. I´m on a carb high.”

20150702-222757-80877465.jpg

Från Mummotunneli till tonårshimmeln

Har haft en omtumlande vecka som utmynnade i ett synnerligen varierande veckoslut. Inledde friskt med ett premiärbesök i Mummotunneli för att moikka på en kompis som jobbar där. (För den oinvigda kan jag berätta att det är en enorm terass i centrala Helsingfors där lite äldre vuxna människor träffas, vissa påstår att det är omöjligt att lämna stället utan sällskap om man inte flyr via ventilationssystemet.) Visade sig dock vara helt kul, träffade en del av er läsare och klarade mig ut utan att krypa genom rören.

Nästa dag innebar en djupdykning ner i en helt annan värld då jag eskorterade mina vänners 16-åriga dotter till One Directions konsert på Olympiastadion. Riktigt roligt det också! Sällan får man drägla efter småpojkar och vara ansvarsfull samtidigt.

kuva (34)

Tiotusentals skrikande fans och fyrverkerier…ison maailman meininkii.

kuva (35)

Nu återstår bara att packa ner allt som tre personer behöver för en tre veckors roadtrip…listan är ganska lång men försöker att komma ihåg det jag alltid säger till mig själv efter varje resa: ”Du tog med aaaalldeles för mycket.” Så min plan är att fylla X antal väskor med X antal skit och hoppas på det bästa. Ses i Österbotten!

Om att våga

Har funderat ganska mycket på det här med mod den senaste tiden. Vad det krävs för att våga göra det där man egentligen inte riktigt vågar?

Tror att många av oss vill en massa saker som vi ändå oftast lämnar ogjorda p.g.a. en massa what if´s. Vad är det då som står mellan våra hemliga drömmar och själva förverkligandet av dem? Jo, världens största hög med rädsla. Rädsla för det okända, rädsla för att misslyckas, rädsla för vad andra ska tycka osv osv.

Jag har försökt och misslyckats så många gånger att jag numera inte är speciellt rädd för rädslan längre. Jag vet liksom att jag fixar det mesta. Och det är en härlig känsla då man på skakiga ben klättrat upp på rädslehögen och sedan rullar ner på andra sidan och märker vilka fantastiska grejer som händer där om man bara vågar försöka.

Anser mig själv vara ganska modig nuförtiden, åtminstone rent känslomässigt. (Fysiskt, not so much. Det skulle aldrig falla mig in att t.ex. hoppa bungy jump eller klättra i berg.) Däremot verkar jag gång på gång gladeligen kasta mig ut ur Lifvets Flygplan trots att jag inte är helt säker på om fallskärmen kommer att fånga upp mig eller ej.

Ibland går det ju inte så bra, man faller fritt och det enda man kan göra är att vänta på den oundvikliga smällen. Men ibland hamnar man i de mest oväntade scenarion och man får uppleva saker man annars aldrig skulle ha fått. Jag vill inte leva mitt liv ståendes i publiken medan andra spurtar fram på banan, jag vill vara med i det där eländigt tunga hinderloppet, riva upp mina knän då jag faller för att sedan kunna flåsa över mållinjen i vetskapen om att jag iallafall försökte.

Min kollega Magnus Silfvenius Öhman sa det så bra:

”Man får vägra för att man inte vill… men man får inte vägra för att man inte vågar.”

kuva (33)

Så iväg med er nu, ut och gör något riktigt härligt och dumt! Puss & kram.

Om sanningen ska fram

Ni vet hur Facebook ibland vaskar fram gamla foton och slänger dem i fejset på en med ett hånflin? Imorse vaknade jag upp till den här bilden från då Anne och jag gjorde ett tv-program som hette Svensk sommar i Finland, om jag minns rätt var vi här på en vikingafestival på Åland.

996849_10151468376821338_901483536_n

Det var världens bootcamp vad gäller TV. Långa, varma dagar och resor med hundra olika människor och platser och tillställningar från morgon till kväll. Ingen aning om vilket år men minns att Eric Amarillos Om sanningen ska fram var en hit den sommaren, minns ni den? Vilken lysande låt!

Semester

Årets första balkongsolande idag. Hett som i helvetet. Så skönt. Men fan vad slut jag är i kropp, själ och hjärta. Inte som en urvriden disktrasa utan snarare som en dyngsur en som ligger på bottnen av diskhon i väntan på att någon ska skölja av den och hänga upp den på tork.

20150623-125109-46269642.jpg

Men det är väl därför semestrar finns till. För att man ska stanna upp och låta dynglasset komma ifatt och ramla i nacken på en – och sen då det gör det inser man att man mest av allt skulle behöva en semester från sig själv.

One direction

Har lovat att gå på One Directions konsert med en väns dotter då bandet kommer till Helsingfors på lördag. Även om jag alltid haft en soft spot för boybands och kan t.ex. hela Backstreet Boys´ repertoar utantill så inser jag ju att ett generationsskifte har skett och att jag inte är sådär riktigt på kartan vad gäller 1D. (Har iallafall fått lära mig att de kallas så av fansen.)

Borde ju lyssna in mig åtminstone på de största hitsen så jag kan sjunga med och skämma ut mitt 16-åriga sällskap sådär riktigt ordentligt så hon förpassar mig till att vänta i öltältet istället. Där finns säkert heta uttråkade pappor att titta på.

Solo-midsommar

Det var ingen sjuklig rusning på gymmet idag direkt!

20150619-194308-70988010.jpg

Eftersom jag ska göra min sista sändning före semestern imorgon är det soffan och en osedd säsong av Nashville som gäller denna midsommarafton vilket verkligen är jätteokej. Lite Vanlig Jävla Lugn Och Ro är aldrig att förakta och jag får fira sommarstarten i de bästa av sällskap imorgon istället.

Ha det så kul gullungar, ta ett gäng snapsar för mig också och då ni vaknar imorgon finns jag där för er på Radio Vega. Hörs då!

Tacksamheten mitt i allt elände

I ärlighetens namn så är ju tv-program och allt det där inte det man tänker på då man släcker lampan på kvällen och alla framgångar i världen väger sällan upp för det som verkligen upptar ens tankar.

Har blivit så glad för alla fina kommentarer och vänliga ord jag fått under den senaste veckan. De bevisar att jag gjort rätt då jag för många år sedan tänkt om kring hela det där dravlet om att ensam är stark.

”Din öppenhet har fått mig som varit en så himla sluten och försiktig människa att våga öppna upp mig och att inse att det är helt okej att berätta öppet om allt som ” far fel” I livet. Och man mår så himla mycket bättre av det.”

Amen. Har gått från att vara en person som envist hållit fast vid att svaghetstecken är en dålig sak och att man själv ska fixa allt till att älta min skit både här och där, lite under principen att tämmöisen saa tällä rahalla.

Trots att det är långt ifrån guld att erkänna sina misslyckanden och sin allmänna jämmerlighet som människa är det underbart att känna att man även i sina mindre stolta ögonblick kan sträcka ut handen och lita på att någon tar den och drar en över till torrare jaktmarker.

Har haft en stark känsla av att vara buren och speciellt alla ni som personligen känner mig har varit ovärderliga. Fick den här låten av Gavin Degraw (en av mina absoluta favoritartister) skickad till mig igår och tja, hamnade kippa efter luft av ren lättnad och tacksamhet.

Så sträck ut den där darrande handen bara. Någon tar den. <3