Var är roskisen?

Bestämde mig för att anta principen anfall är bästa försvar och hasade mig iväg till gymmet imorse för att förhoppningsvis svettas bort lite av helgens synder. Det var ju en ”bra idé” att efter flera dagars sus och dus gå på ett kettlebell-pass, spenderade största delen av timmen med att snegla efter var roskisen finns ty min kropp ville mest spy av ansträngningschocken. Men vi klarade oss med hedern i behåll, både roskisen och jag.

Är dom inte gulliga? Det ser ut som att de står och diskuterar med varandra om vem som ska få vara med och leka.

11188431_10152724709841338_8791028613330424199_n

Ypperlig helg

Som rubriken antyder har jag haft en ypperlig helg som innehållit i princip allt det som en människa behöver: givande arbete, vänner, spänning, vackra vyer, öl och skräpmat. Medan jag sysselsatte mig med att kombinera dessa på olika sätt var barnen på sitt livs första stora fotismatch mellan HJK och Jaro – fin symbolik i.o.m. att dessa lags hemstäder är mig kära.

kuva 3 (1)

kuva 2 (3)

Hann även träffa min kompis Catja – inte bara känd som kvinnan som lärde mig göra kara-armhävningar utan dessutom en självlärd guru på Rubiks kub samt obehagligt vacker. Om hon inte var en så underbar person skulle jag antagligen vara tvungen att vara gruvligt avundsjuk på underverket.

kuva (17)

Vi satt och tänkte tillbaka på tiden innan vi båda hade barn och ondgjorde oss över alla barnfria som inte inser värdet i att ha oceaner med fritid. Sen tog vi skeden i vacker hand och åkte vi hem till våra gnälliga avkommor. Men med en härlig helg i ryggen orkar man så mycket bättre med vardagen igen.

Om att ändra sin självbild

Jag har ju jumppat och hetsat och haft mig ganska flitigt det här året men ändå så har jag svårt att se mig som en människa som faktiskt är fysiskt kapabel. Antar att det har att göra med en klumpighet som barn i kombination med elaka tungor.

Ett av mina mål med min träning har varit att innan sommaren klara av att göra 5-10 s.k. kara-armhävningar, d.v.s. med tårna i marken. Jag inser att alla ni träningsfreaks där ute nu himlar med ögonen och tänker att ”vad är nu det…?” men för mig – som envist malt på med kvinnovarianten har det verkat som ett smått ouppnåeligt mål.

Tack vare min vän Catja, som även råkar vara jumppainstruktör, har jag fått handledning i hur jag ska lära mig riktiga armhävningar och detta i kombination med hennes påstående om att det mest handlar om vad man intalar sig själv att man klarar och inte klarar har fått mig att våga försöka. Och banne mig, jag klarar dessa fruktade kara-armhävningar hur bra som helst!

Nu handlar det alltså mest om att släppa taget om min inre, rultiga flicka och inse att den här flickan numera är en stark kvinna som helt klart fixar fler armhävningar än mina plågoandar i lågstadiet gör i dagens läge. Önskar inte elände åt någon men visst känns det ändå fint då man ser en av dem i vuxen ålder och inser att rollerna nu är ombytta. Det skulle dock aldrig falla mig in att påpeka detta men inombords gjorde jag i smyg en liten skadeglad hjulning.

Hemma, halleluja

Nu är vi hemma igen efter X antal dagar på de österbottnisk slätterna. Hur härligt det än är att komma bort känns det alltid fint att komma hem igen också. Barnen uppfärde sig exemplariskt i bilen. Med det menar jag att 432km med enbart en paus och intakta nerver hos samtliga deltagare är att betrakta som en seger.

Tog en endaste (dessutom skrattretande oskarp) bild under min resa och den märkligt men härligt nog av den skyggaste människan jag känner: min underbara vän och kollega Jukka som jag hade nöjet att träffa personligen för en gångs skull.

Jukka

Nu ska jag unna mig en öl och uppdatera mig på allt ljuvligt min digibox bandat under min frånvaro.

Livet på 24 timmar

Tog en 24-timmars tripp till Jakobstad under vilken jag hann se musikal, äta quesadillas, dricka skumppa, skvallra, sova, gå på begravning, hälsa på mommo, smörja kråset med Korv-Görans kebab och sedan ännu köra hem där jag möttes av denna blast from the past.

kuva (15)

Samma spel, bara en ny generation bakom spakarna. Fast jag måste säga att även jag fortfarande är ganska bra på detta. (Man känner sig bra på det mesta då man tävlar mot en 6-åring.)

Hej från Vasa!

Kombinerar Unos vattkoppseftervård med ett besök hos mina föräldrar i Vasa. Behändligt att kunna jobba härifrån efter förra veckans pärs – och ännu behändligare att bara promenera nerför backen till Yle Vasa på fem minuter istället för att sitta i huvudstadsregionens oändliga trafikköer varje morgon.

Till råga på allt har jag hört rykten om Korv Görans-rester är på intågande från barnens besök hos gamla-mommo i Jakobstad…deras kebab är underbar om man så äter den inrullad i en A4:a.

Model lab

Var på ett kul sminknings/fotograferingsjippo ordnat av Model Lab igår kväll med min kompis Tiina. Först blev man sminkad av proffs och sen fotad i olika miljöer.

lördag1

Det blev en del fina bilder men eftersom priserna enligt mig var gaaanska så saftiga gjorde jag en karvalakkiversion på vessan i pausen istället, haha.

lördag2

Efteråt gick vi ut en sväng och smörjde kråset med oändligt goda kräftburgare som vi sköljde ner med skumppa. Här är jag med allt mitt smink. Gav sminkösen instruktioner om att go all in – och det gjorde hon minsann.

skumppa

Överlag en riktigt guldstjärna till kväll. Idag har jag röstat, tränat och sedan shoppat nya kläder för pengarna jag sparade på bilderna. En fryspizza och valvaka på det…it´s all good.

Pizza och bärs

Man känner sig fräsch då personen framför en i kassakön laddar upp ett lass med grönsaker och hälsosamma proteiner som de lyxar till med en ekologisk mozzarella och man själv kommer efter med en fryspizza och bärs. Men efter den här veckan så är jag värd all pizza och öl i världen. Ha en fin fredag, people.

Om att springa

Anne skrev förra veckan en tänkvärd kolumn om hennes förhållande till att springa, om orsakerna bakom de ändlösa turerna längs spånbanorna och all den ångest detta eviga rantande eller inte rantande för med sig. Om du inte läst den ännu kan du göra det HÄR.

Jag har alltid varit en aktiv hatare av all form av springaktiviteter av rent fysiska orsaker – det är ju bara så himla jobbigt! Blotta tanken på att bege mig ut och jogga eller ens spurta till bussen har väckt spontan avsky i min kropp. Därför är säkert jag själv den som är mest förvånad över att jag på den senaste tiden halkat in på de intervallträningstimmar de har på gymmet där jag går – och till min stora förskräckelse även börjat gilla dem!

Hatar fortfarande att bli andfådd och svettig men det finns samtidigt en ljuv känsla i att märka att man börjar bemästra något man alltid tänkt att man är genomrutten på.

elixia

(En halvtimme senare ville jag spy i en roskis men det behöver vi inte låtsas om.)