Nice-tips?

Många går säkert just nu omkring och väntar på sommarlov och semester men personligen har jag alltid föredragit att ta en lite paus även på andra tider än jul och sommar. Att semestra mitt i terminen är helt underskattat. Alla andra jobbar så man får vara ifred och ingen förväntar sig något av en.

Trots ledighet från jobbet har det dock suttit i ett, som tur idel trevliga grejer. Igår var jag och spelade in en TV-pilot och idag ska jag hasa mig till gymmet, klippa håret, städa, handla, gå på vårfest, få besök och packa inför morgondagens Nice-resa. Ska bli så skönt att komma bort från allt ett tag. Ni som varit där, vad ska jag inte missa?

Goodbye to yesterday

Såhär dagen efter finalen så är väl många av oss mättade på allt vad Eurovision heter och de allra flesta bidrag är redan bortglömda. Den som garanterat överlever är såklart Mums-Mums vinnarlåt men för mig personligen är det Estlands bidrag som fastnat. Den här är det bästa som kommit från Estland efter Viru Valge.

Så vacker och sorglig att man genast vill leta fram vodkaflaskan och börja karva i handlederna. Gotta love it.

Vila i frid mommo

Det har varit en ledsam vecka för min mommo gick bort i torsdags.

Trots att det alltid såklart är sorgligt att ta farväl av någon som alltid funnits i ens liv så gick det väl så pass bra som det kan gå. Får man leva tills man är 94, kunna bo hemma in i det sista och fått se fem barnbarnsbarn växa kan man säkert summera det hela som lyckat. Men ledsamt är det ju förstås. Vila i frid mommo.

(Bilden är tagen sommaren 2013.)

(Bilden är tagen sommaren 2013.)

Skämskudde ikväll?

Snart är det dags för första semifinalen i Eurovision Song Contest. Jag vet att det inte är så politiskt korrekt att ifrågasätta Pertti Kurikan Nimipäiväts deltagande men personligen tycker jag lite synd om dem.

Visst är det fint att det finns en möjlighet även för dessa gossar att delta i dylika spektakel men samtidigt undrar jag om de verkligen inser vad de gett sig in på och vilken enorm skithög de kan utsättas för. Är de utställningföremål ála skäggiga damen på cirkus eller är det en samhällsinsats? Många frågor och jag har inga svar men hoppas på att det inte blir så här:

kuva (27)

”Jag skulle aaaaldrig…”

Det är underligt hur livet går framåt och man aldrig upphör att förundras och förvånas över hur saker och ting förändras, inte minst ens eget förhållningssätt till livets allmänna kaos. I ett skede är man så himla tvärsäker på en sak för att kanske ett år eller två senare komma på sig själv med att ha bytt åsikt totalt.

Det är både skrämmande och uppfriskande att bevittna hur man själv eller någon närstående överraskar sig själv och gör en tvärvändning i livet. Kastar alla ”jag skulle aaaldrig…” överbord och sedan låter det fara bara.

Har själv ganska många gånger fått äta upp mina tidvis självsäkra konstateranden om hur livet ska vara, vad jag själv kan tänka mig eller absolut inte skulle röra vid ens med en pinne. Velar lite mellan om det borde kallas för brist på ryggrad eller personlig utveckling…och det beror såklart på situationen och ämnet. Man är ju inte sämre än att man kan ändra åsikt och våga lite ibland, även om det kanske strider mot tidigare principer. Kanske finner man sig mitt i allt i en situation som man aldrig ens vågat drömma om.

Detta exempel hör nu inte till någon av de stora händelserna i universum men likväl gjorde jag idag en sak som jag för X antal år sedan aaaaldrig trodde att jag skulle göra, nämligen tvätta en dockas hår med schampo i handfatet med två beundrande ögonpar som publik.

(Är det bara jag eller är Barbie betydligt slampigare nu än då jag var liten?)

barbie

Jag <3 iskelmä

Jag måste erkänna en sak för er. Jag diggar iskelmä i smyg. Inte sån där Yölintu-aktig humppa-iskelmä men poppiga artister som Suvi Teräsniska, Juha Tapio, Jari Sillanpää, Jonne Aaron…. Var gränsen mellan popmusik och modern iskelmä går är egentligen ganska svår att dra men skit i det, musik är musik och imorse då jag körde till jobbet hörde jag den här låten på radion.

Så vacker och sorgsen, komplett med ett pampigt arrangemang och världens mest ledsna människa: Jesse Kaikuranta. Som en dolk i hjärtat, gotta love it.

Du är aldrig ensam

Jag och barnen har gått som tiggare/sällskapsmänniskor från gård till gård idag. Först var vi på kaffe till våra underbara grannar som tyvärr imorgon ska flytta till Mikkeli (buhuu) och sedan tog vi en roadtrip tvärs över stan ut till Degerö där Unos gudmor och min fina vän Tiina bjöd på käk.

tiinas

Lediga dagar kan ofta kännas ganska ensamma för en ensamstående förälder men som tur finns det människor runt omkring en som bryr sig och orkar underhålla barnen, höra på mitt gnäll och dessutom utfodra oss. Tacksamheten för alla fina människor som finns i mitt och våras liv ligger överst en dag som denna.

Konsten att småprata

Jag och Anne delar en ovana, en tvångstanke, en social tourettes eller begåvning…kalla det vad ni vill men det bara GÅR INTE att gå in i t.ex. en hiss med någon tråkig gubbe utan att försöka säga något mer eller mindre lyckat. Oftast möts man av tystnad och besvärat skruvande på den gråa kroppen men ibland då man får ett ansikte att le som antagligen inte har gjort det på flera år och ser det där lilla flimrande hoppet i blicken, då är det guld.

Igår var jag på en danstimme och ni vet de där pinsamma minuterna just innan timmen ska börja då alla bara står och stirrar besvärat ner i golvet eller knäpptyst står och glor på sin egen spegelbild…jag klarar inte av det! Måste börja prata med någon för att lätta upp stämningen. Ibland blir det bara ännu värre då mitt utvalda offer envist väljer att ignorera mig men igår mötte jag en underbar läppämaskin till kvinna. Vilken fröjd att få dela några minuters samförstånd med en total främling.

Jag vet att det är svårt att försöka vara glad och sprida fiilis i en värld som oftast reagerar som att de önskar att man föll död till marken då man oprovocerat pratar med dem men jag vägrar ge upp. För sen då man får det där lilla tillbaka känns inte världen fullt så eländig för en stund.

Mother of the year, del XXX

Ni vet den där känslan då man står och lagar mat och ungarna ränner fram och tillbaka och man förmanar speciellt Uno att inte komma för nära spisen för att han kan bränna sig. Sen ser man i slow motion hur den lilla handan närmar sig den kokheta plattan med orden ”Aj inte röra här då, mammaaaAAAAAAAAAJ!!!!”

Nåja, lyckligtvis ingen större skada skedd. Kallt vatten på fingret och sen fortsatte han raskt över till dagens andra utmaning: chilimajonäs. (Inte mitt fel, den vanliga var slut och han envisades med att testa min chipotlevariant.) Grinade illa men tog mer och mer. Mitt modershjärta klappar stolt. Det blir nog karl av honom ännu.

unoäter

Söker vi lyckan på fel ställen?

Hade nöjet att intervjua underbara livscoachen Mela Nyholm idag. Vi pratade om hur lyckliga vi egentligen är, om mod, prestation och om vi händelsevis söker efter lyckan på fel ställen.

Skrev en artikel utgående från vårt samtal som förhoppningsvis kan ge dig några tankeställare. Ha en fin lördag. Gör något som gör dig lycklig.

kuva (22)